Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
sipprar ur någon av salongens öppna munnar.
— En annan som spelade ut våldsamt på
premiären och nådde väldig verkan var Jarl Kulle,
som den själssjuke och splittrade Rudman,
stirrande med röda ögon. (På genrepet var han
däremot matt, och detsamma gäller också Anita
Björk: detta sagt för dem som tror att
skådespelare alltid är sig exakt lika, och att man
alltså vid vilket åskådande som helst skall
återfinna vad recensenterna berättade från
premiären.) Ingrid Thulins präktiga Lotta, Lars
Ekborgs vackre Wilhelm, Yvonne Lombards
romantiska och snälla fj olla, Olof Sandborgs
förbenade hovrättsråd — det är omöjligt nämna
ens alla de mest paranta i den långa
släng-dansen.
”Saeterjenten, det er jeg.” Hur stark
självexposition som finns i ”Amorina”, starkare än
i något annat Almqvistarbete, därom vittnar
författarens livslånga fästhet vid verket; på sitt
lekfulla sätt har han antytt det sj älv i företalets
notis att namnet egentligen är ett akrostikon på
författarens eget, A. Morin A., det är uttytt
Andreas Morin Andersson. Liksom Amorina
hade den 13-årige Love agats av en avskydd
morbroder för att han inte kunde visa yttre sorg
över moderns död, henne som han dock älskat
så. Som Amorina bröt han upp för att resa
kring bygderna och förkunna Sverige och Gud,
blev hälsad som profet, ej alltid mest av de
klokaste, och hatades. Men hans är också Johannes’
tragiska själ, med en vilja som han själv dömer
som ond och som dock är hans egen fria
ofrånkomliga vilja — och den själssplittrade
Rudman är uttrycket för hans egen splittring.
Enhet, ”unism”, kraxar läkarkarikatyrerna sin
räddningsformel — och: ”Med konst menar
jag alla själselementers sammangång till
enhet”, fastslås det utan karikatyr som andligt
testamente i en av hans djupaste småskrifter.
Den stora upptäckten i ”Amorina” är ju att alla
är nära fränder, fästa med oupplösliga
blodsband, en upptäckt till fasa och salighet. Så
förstår man också den djupa symboliken i att
Amorina och Rudman, den rena och den
splittrade, himlaflickan och brodermördaren, ängeln
och dåren, tillsammans lider samma död och
att den känns som en försoning. Nej, enbart ett
pittoreskt marktschreierdrama är detta icke,
där ligger under fasonerna ett betvingande
engagemang, och hur omskrivet verket än är så
är det inte sönderskrivet. Vi är tacksamma att
ha fått se det, som en utgångspunkt, ej en
slutpunkt.
”Major Barbara”
Med dynamiska och starkt personliga
föreställningar som ”Brand”, ”Erik XIV” och nu
senast ”Amorina” har Alf Sjöberg på senare
år börjat överskugga sin gamle mästare och
konkurrent Olof Molander’ som regissör i
allmänna medvetandet. Men i halvskuggan har
denne lugnt arbetat vidare och därvid
fram-bragt ting som mindre varit utmärkta av hans
gamla bländande och pompösa stil än av ett
känsligt underordnande under diktverket;
mindre av originella förtjänster än av frihet
från vank och fel, av jämnhet, i Vilhelm
Ekelunds goda mening. ”Cocktailparty” hörde dit,
och dit hörde också ”Major Barbara”,
huvudscenens sista säsongprogram på Dramaten.
Framtiden får visa om det är en vilopaus eller
betecknar en ny period i Molanders utveckling.
När detta skrivs har det gått 14 dar sen
premiären (18 maj) på ”Major Barbara” och jag
finner jag har vissa svårigheter att rekapitulera
intrycket. Jag skulle faktiskt ha lättare för att
åter skriva om ”Brand’, eller ”Cocktailparty”,
men det beror inte på Molander, utan på Shaw.
Jag har märkt det förr. Hos andra goda
dramatiska författare inpräglar sig ordet med
situationen och tonfallet med ordet; åratal efteråt
minns man hur replikerna utslungades, och vad
de innehöll. Inte så hos Shaw, som är en god
dramatisk författare på ett helt annat sätt. Av
honom kan man minnas en massa bonmots och
träffande paradoxer, som man förstår måste
vara Shaw, men var de sades, i vilken pjäs och
av vilken figur, det är svårt att lokalisera. Och
man minns att där eller då yttrade en pregnant
dramatisk karaktär ting, som träffade en rakt i
huvudet — men precis vilka ting det var är som
bortblåst. (Det finns förstås undantag: ”Sankta
Johanna”; slutscenen i ”Candida”.) Så är det
för mig nu. Det som står mest levande för mig
ur ”Major Barbara”, det är Lars Hanson i sista
akten, där han som blyg och litet tafatt
kapitalistisk magnat (allsmäktig vapenfabrikant
med duktighetens blygsamhet) talade oerhört
avgörande ord om förhållandet mellan arbete
och drömmar, och idealism och intresse. Det
var den materialistiska historieuppfattningen i
pedagogiskt tillrättalagt högerperspektiv och
snärtiga formuleringar — men vilka dessa
avgörande och snärtiga formuleringar var, har
jag totalt förgätit. Därnäst minns jag Inga
Tidblad som Barbara, hennes rena och ranka figur
(men inte den utveckling till besvikelse och
nytt hopp som jag vet hon skulle genomgå)
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
