Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
samt en högst bisarr Olof Widgren, grinande
och basande på trumma. Tora Teje var också
med, men har sjunkit undan. Det var knappt
en roll för henne, och det var länge sen hon
hade en. Mödrarna i ”Skuggan av Mart” och
”En handelsresandes död” var det sista av
riktigt format som hon gjorde, sen har det varit
matta upprepningar av en fj ollig lady-typ, som
knappast är hennes fack. Hon kan ha rätt att
beklaga sig, lika väl som Elsa Widborg, som
för sin trohet mot hem och hemstad bara
belönats med en enda liten roll av något värde på
ett helt spelår. Vi har de stora tragediennerna
— fram för den stora tragedien!
”Den döda” och ”Fordringsägare”
Kammarteatern under Brita von Horns
ledning och regi gav den 23—25 maj till minne
av Dramatikerstudions mångårige ordförande,
Carl R. af Ugglas, hans verstragedi i
medeltidsmiljö ”Den döda”, och det var sannerligen
ingen dålig föreställning. Yngve Larson hade
smyckat salen i svart och kalkvitt och försett
scenhalvan med den sparsamma, men gediget
utförda rekvisita, som teorin för ”theatre in the
round” fordrar. Stycket handlar om en
skoningslös mor, som nekar sin döende dotters
älskare att se henne för sista gången på
sjukbädden, men träffas av Guds straff i form av
kravet att antingen utlämna sin ungdoms döda
älskade åt vanäran, eller låta den vila på sin
likaledes döde man. Gudrun Brost gav
kvinnan med utomordentlig kraft och nyansering,
och hade härlig hjälp av dennas äldsta dotter,
Else-Marie Brandt, med hennes rena typ och
fina diktion. En gammal profeterande
kvinnofigur, en åldrig urmoder, spelar med och jagar
upp stämningen. Visst var det tidsbundet, ej
blott medeltidsbundet, utan bundet till
sekelskifte, Maeterlinck och Hofmannsthal, men hur
rent och fast dock i byggnaden, hur gripande
i sin tunga konsekvens! Vilket skådespel, tryckt
hos oss i år, står så bredbent säkert efter tre
decennier? — En sådan föreställning borde
göra många små räkenskapssynder försonade
hos teaterrådet (om nu verkligen sådana
förekommer). Bara en sådan förtjänst som att ha
dragit fram Gudrun Brost till det fack, som så
tydligt är hennes, den seriösa dramatiken, hör
till de mest vägande.
På Liljewalchs konsthall, där en intressant
historisk, retrospektiv teaterutställning har
varit anordnad under månaden, har i samband
därmed förekommit en rad små föreställningar
av amatörer och professionella. Jag har bara
sett en enda, men som jag hoppas den
förnämsta, August Strindbergs ”Fordringsägare”
i Ingrid Aschans regi (23 maj) och med
samma besättning som vid Vasa teater i Finland,
bl. a. Bengt Schött som målaren Adolf. Schött
som redan under sin elevtid i Göteborg visade
sig lovande gjorde nu ett helt moget intryck.
Om pjäsens divisionsexempel nu lika litet som
annars gick jämnt ut, utan lämnade hos
åskådaren en rest av otillfredsställdhet, så berodde
det inte på honom, utan på fundamentalare
ting.
Spelårets facit
Med denna säsong lämnar professor Ragnar
Josephson chefskapet för Dramaten efter tre
arbetsår. Det är möjligt att han själv drar en
lättnadens suck, någon annan gör det knappast. En
regim som började med ”Jungfruleken” (det
stora genombrottet för Maj-Britt Nilsson, Anita
Björk och regissören Mimi Pollak) och som
slutar med ”Amorina” och däremellan visar
många toppar av samma höjd, den vore det en
överraskning om Karl Ragnar Gierow kan
överträffa. Klassiska fynd ha gjorts och med
utlandsreportoaren har man hållit sig tämligen
väl framme (om än andra landets teatrar hållit
sig bättre). Regimens akilleshäl har varit
urvalet av samtida svenska pj äser. Där borde man
både till kvantitet och kvalitet kunna få fram
en bättring, om så kulisserna måste öppnas till
klubbrum för Svenska författareföreningen.
Göteborg, Malmö och Hälsingborg har alla
stått sitt första arbetsår under ny direktion. På
ingen av platserna har säsongen konstnärligt
sett nått riktigt upp till det gamla vanliga. Men
man skjuter väl in sig, på alla tre chefsstolarna.
Så skulle då bockas för publiken och
överräckas lagerkransar till sist åt det största, det
bästa, det intressantaste och så vidare. Men jag
finner hur omöjligt det är att ens subjektivt
göra upp en rangskala mellan så heterogena
ting som detta årets föreställningar. Finge jag
emellertid plocka med mig de fem jag helst
önskade i evigt åskådligt minne, så vet jag
åtminstone fyra som jag toge: Alf Sjöbergs ”Erik
XIV” och ”Amorina”, Bengt Ekerots ”Fröken
Rosita” och Knut Ströms ”Oväder”. Om femte
platsen bleve striden hård mellan
Torsten-Ham-marén-föreställningen av Kaj Munks ”Kärlek”
och ”Cocktailparty” i Molanders version.
Också Mimi Pollaks ”Dans under stjärnorna” kom-
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
