Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
me väl där i betraktande. Gällde det utpeka
årets framgångsrikaste regissörer så kunde
samma urval få tillhandahålla svar på frågan.
De flesta av de bästa skådespelarprestationerna
ryms också inom enahanda ram. Skulle jag
plocka ännu några därtill, så bleve det kanske
Gertrud Fridhs Medea, Lars Hansons
Under-shaft, Ingemar Pallins Hamlet, Toivo Pawlos
Den Okände (i ”Till Damaskus”) och Georg
Årlins Clérambard. Jag finner alltså, själv
överraskad, att av mig så högt beundrade damer
som Inga Tidblad, Maj-Britt Nilsson och Gunn
Wallgren fick stå över detta år. Det visar
konkurrensens hårdhet.
Största publikframgången har som alltid
tillkommit komedier: Elmer Rices
”Drömflickan” (oväntad smash-hit för en gammal pjäs,
som översättaren själv kallar ”snömos”),
André Roussins ”Boboll” och Colettes ”Chéri”,
vars triumftåg utom huvudstaden dock ännu ej
har börjat. Den livliga diskussionen kring Eliots
”Cocktailparty” kommer man också att minnas
som ett frappant inslag i årets teaterliv.
Mest spelade författare har varit ungefär de
vanliga: bland utlänningarna Shakespeare,
Anouilh, Garcia Lorca och Roussin och bland
svenskarna August Strindberg. Intressantaste
urpremiärer ”Amorina” (svensk) och Garcia
Lorcas ”Fröken Rosita”. Med föreställningar
av nya svenska verk har det varit klenast
beställt, ej blott på Dramaten. Axel Strindbergs
”Kunde hända”, Tore Zetterholms ”Simon
trollkarlen” och Björn-Erik Höijers ”Det lyser
i kåken” är behållningen, en treklang i moll av
ganska lödiga, om ock tunga ting; men
därutöver intet som nått högre än till det
amatörmässiga experimentet. Orsakerna härtill bör
debatteras. Men inte på denna plats.
BOKRECENSIONER
MISE EN VALEUR
Skogekär Bergbo: Venerid. Inledning och
kommentarer av Bertil Sundborg.
Sällskapet Bokvännerna 1951.
18:—.
Skogekär Bergbo är som bekant en av vår
litteraturs gåtor, och eftersom sonettsamlingen
Venerid hör till den på njutbara alster relativt
fattiga tid då vårt moderna svenska språk
formerades och stadgades är han en angelägen
gåta. ”1 all anspråkslöshet spelar samlingen
samma roll i svensk litteraturhistoria som
Shakespeares sonetter gör i ett större
sammanhang”, säger utgivaren i förordet.
Bertil Sundborg återknyter till den gamla
tradition enligt vilken författaren skulle vara
presidenten Gustaf Rosenhane (1619—84),
inte den tio år äldre brodern Schering, vilket
senare hävdats av bl. a. Johan Nordström. Vad
viktigare är: Sundborg har ansett sig med rätt
stor sannolikhet kunna identifiera föremålet för
dessa kärlekssonetter som drottning Kristinas
hovdam och förtrogna, Ebba Sparre, och han
finner i flera av dem mer eller mindre förtäckta
anspelningar som skulle kunna sättas i samband
med omständigheter i hennes och i bådas liv.
För en lekman är det naturligtvis omöjligt
att avgöra i vad mån Sundborgs utförliga,
betydligt mer äri hundrasidiga inledning fört
dessa och andra sammanhängande frågor
närmare sin lösning, och han anser det inte heller
sj älv. Men vad han givit är — utom värdefulla
uppslag — en studie som för en nutida läsare
in i tidsmiljön. Det är inte bara detektivarbete
utan en kulturhistorisk färg- och doftskildring
som är alldeles nödvändig för en rätt
uppskattning av sonetternas subtila inre kvalitéer.
Vi har alltför mycket vant oss att betrakta
stormaktstiden som enbart yverboren —
Stiern-hielm och Rudbeckius har blivit dess
dominerande namn för eftervärlden. Men efter de stora
militära manifestationerna kom också ömmare
toner. Det ökade franska och italienska
inflytandet genom Kristina och subsidierna banade
väg för en strömning av amorös höviskhet,
visserligen ännu något otymplig men som
ett århundrade senare skulle bära sin fulla
frukt. Det är sant att Skogekär Bergbos vers
är full av fotskrapningar och hattsvängningar
och att många sonetter verkar övningar och
upprepningar, men genom all denna sirlighet
skymtar så ofta den äkta känslan och den
naturliga realismen att man skulle kunna kalla
honom ett slags mellanlandning mellan den
hö
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
