Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
viska medeltida, småningom av folket
övertagna visan och sjuttonhundratalsdikten med
dess allt genomskinligare och florstunnare
herdedräkt under vilken människokroppen
skymtade fram. En av de mest berömda
sonetterna är ju denna:
Hon kom all klädd i vitt invid den låge stranden
i följe av andra tre och sökte vattnet svalt,
där som det var mest lugnt och grunt och rent och
smalt,
där som det var mest klart utöver skära sanden
som är kring Mälars hav. Till de lustfulla landen
de had’ en lögeplats i sommarvärman valt,
nu till ett tidsfördriv varannan övertalt,
med klädren upp till knä varannan höll’ i handen.
Snart lades klädren av, snart skvalpa de och praska,
de liljevita lår och ben nu vältras om —
så säkr’ att ingen såg och kunde dem förraska,
när jag av skogen tät väl höld när in till kom,
och det ej kunde förr med deras vilja ske,
nu fick av lyckans gunst alltsammans noga se.
Till Skogekär Bergbos karaktär av
kulturmänniska hör att detta egentligen är ett stycke
konstnjutning, ett rent måleri. Men många
andra av dikterna borde citeras, också de
sirligt sorgliga och förtvivlade, och det är
egentligen märkvärdigt hur liten plats Skogekär
Bergbo har i våra antologier. Det är också
märkligt att se hur han på sitt sätt föregriper
motiv som visserligen finns redan hos Olaus
Magnus men först med Bellman skulle bli
uppfattade som medvetet och karakteristiskt
svenska. Där finns redan, om också vaga,
antydningar till Skeppsbrovimmel, där finns
slädfarten på isen, där finns begravnings- och
döds-motivet med procession och allt, och trots
konventionaliteten subtila, naivt muntra eller
melankoliska iakttagelser av naturens ansikte
i olika årstider. Att dessa dräktdetaljer i den
svenska diktens klädnad först på vägen från
det överklassiga ner mot det folkliga skulle få
sin rätta must och brokighet hör ju till
kulturens natur.
Skogekär Bergbo må vara influerad av
Pet-rarca, Ronsard och kanske andra men han är
svensk. Det bästa svenska har för resten alltid
varit medvetet om sin plats i ett internationellt
sammanhang, låt vara i periferin, utan att man
därför behöver föra någon svensk lust att apa
allt utländskt på tal. Svenskhetens fader i
poesin, Stiernhielm, var förvisso inte mindre
belastad med förebilder, och av ett ibland sämre
slag. Skogekär Bergbo, som aldrig slog på
trumma eller blåste trumpet, hördes mindre, så
mycket mer som språket och under en tid
idealen snabbt tycktes utveckla sig bort från honom
och generationerna var kortlivade den tiden.
Han har tills nu mera varit ett föremål för
studium av lärda män, men kanske är det så
att tiden mer och mer börjat utveckla sig i
riktning mot honom. Vi har fått ökad förståelse
för en poesi som gömmer sig i det hermetiska,
kanske har vi också lättare att efter 40-talismen
m. m. se över med och söka det poetiska
innehållet bakom det snirklade. Det är att beklaga
att den del av föreliggande upplaga som släpps
ut i bokhandeln skall vara så liten (400 ex.).
Såvitt jag kan se är den mönstergill. Man kan
visserligen säga att Sundborg i vissa partier
(kryptogramspekulationerna etc.) tangerar den
något kuriösa litteraturhistoriska
spekulationen, men där finns också en helhetsbild och
en oväldig exposé över vad olika forskare tänkt
i saken även i motsatt riktning, vidare
kommentarer och en nyttig gammalsvensk ordlista.
Lägg härtill att dikternas stavning på ett
varsamt sätt är ”försvenskad” och gjord läslig
utan att därför vara normaliserad, samt
framför allt att det rika illustrationsmaterialet måste
betecknas som ypperligt och verkligen ger de
rätta stilhistoriska accenterna, ofta i
förklarande anslutning till dikternas eget bildspråk.
Gunnar Ekelöf
MELLAN MÄNNISKA OCH
ÄNGEL
Rainer Maria Rilke: Duinoelegier. I svensk
tolkning av Arnold Ljungdal.
Norstedts 1951. 8: 50.
”Intet mänskligt är mig främmande — inte
ens änglar” var en av min späda ungdoms
övermodiga maximer. Men man borde ångra sin
ungdom, och nu på nytt ställd inför Rilke blir
jag bestört över min narraktighet. Rainer
Maria Rilke—vilka välfunna namn gudarna någon
gång låter sina älsklingar bära! — upplevde man
verkligen som en ängel, en ängel med lysande
svärd som blixtrande och förföriskt sopade
undan en hel epok tysk poesi. (”Wohin sind
die Tage Tobiae, da der Strahlendsten einer
stand an der einfachen Haustiir, zur Reise ein
wenig verkleidet und schon nicht mehr
furcht-bar...”) Geheimeråd och djupt vördade
marmorstatyer förvandlades till uppenbara
skolmästare, demoniska romantiker blev rosendoft för
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
