Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
flickpensioner, och innerliga romantikers mest
gyllene drömmar smältes ner till kopparmynt i
första bästa gästbok. (”Ty intet kan äga
bestånd.”) Kvar stod möjligen i ensamt majestät
Hölderlin, och vid starkt månsken kunde man
skönja Plåtens skugga. Utom dem fanns alltså
bara Hofmannsthal, George och Rilke. Man
vandrade i parker och visste plötsligt mycket
om fontäner.
Men visste man något om änglar?
Eftertanken, krank och blek, ger härvidlag ingen tröst,
och ju mer man nu läser Rilke desto mer
främmande blir han. Kanske förlorar man från år
till år något av det friska fördärv som gjorde
att man kunde se upp till änglar. De
senpre-rafaelitiska änglar som i likhet med sina
kolleger på den tidiga renässansens tavlor träder in
från vänster till Maria (”Ich bin der Tag, ich
bin der Tau, du aber bist der Baum”) är lätta
att känna igen och bevara i sitt värkande,
krympande hjärta. Men Duinoelegiernas
äng-lavärld, som nu ännu en gång aktualiserats
genom Arnold Ljungdals tolkning, står
otydligt dränkt i morgonljus och skrämmer oss
kanske på ett annat sätt än den skrämde Rilke.
Vad menade Rilke med änglar? Den allra
senaste uttolkaren Heinrich Kreutz (”Rilkes
Duineser Elegien”, Munchen 1950), som gjort
sig mödan att rad för rad till utmärkt och
omständlig professorstyska hjälplöst förklarande
och vanmäktigt förtydligande överföra
elegiernas innehåll (utan att ge någon osaklig
överblick eller sammanfattning av enskilda sånger
eller verket i dess helhet), anser sig inte
skyldig att våga försöket att ha en mening om
Rilkes änglar. Tvärtom avvisar han med genial
försiktighet ett sådant krav som grovt
ovetenskapligt — i motsats till Katharina
Kippen-berg som lika dunkelt som Rilke men
mångordigare rör sig med begreppet ängel ungefär
som rullade hon en bräcklig kanot mellan ett
vattenfall och en öken. Den outtröttlige C. M.
Bowra kommer i sin ytterst läsbara essay om
Rilke änglarna lättvindigt nära, när han med
stort dödsförakt menar att Rilkes ängel
symboliserar det absoluta i inspirationen, styrkan,
harmonien och fullständigheten, vilket
möjligen är en rimlig uppfattning men givetvis
nästan naivt ofullständig. Arnold Ljungdals
tolkning av änglasymboliken som uttryck för
”den andliga sfärens laddade intensitet i
förhållande till vår dagliga tillvaros tröghet och
oföretagsamhet — men också för det riskfyllda
och äventyrliga som vidlåder all skapande
verksamhet” är givetvis både känsligare och
riktigare, även om man något tvekar inför
tillägget.
”Förfärlig är änglarnas anblick.”
Duinoelegiernas tillkomsthistoria, dramatiskt
dokumenterad i Rilkes brevväxling, röjer att det var
fråga om en extatisk konception, en
skapelse-. process som diktaren sj älv önskade skulle vara
extatisk. När han föresatte sig att i denna
diktcykel konfrontera den vuxna medvetna
människans allmänna livssituation med andra
speciellare livsformer, djurens, barnens, de
hän-ryckta älskande parens, den ensamma
älskarinnans, de tidigt dödas, de allting
meningslöst uppoffrande akrobaternas och den allting
meningsfullt uppoffrande hjältens skiftande
livsformer, räckte det inte. Han behövde också
en ”starkare form” att väga människans mot,
och han kunde naturligtvis enligt stora
föredömen ha valt Gud. Men som den mördande
Walter Muschg så kärlekslöst uttrycker det i
sin ”Tragische Literaturgeschichte” (i vissa
avseenden verkligen en sorglig historia) : ”om
Gud kommer litteraterna aldrig att veta
någonting”. ”Litteraterna” har däremot, vilket
Muschg kanske förbiser, en förbluffande
förmåga att inte bara göra det konkreta abstrakt
utan också att konkretisera abstraktioner. Och
med vilken fulländad skicklighet går inte Rilke
till väga när han plötsligt, utan att röja det
ringaste intresse för Gud, låter det elementärt
andliga representeras av änglar, dessa
”höjdplatåer dränkta i morgonljus”. Kanske kan
man gissa att studier i Thomas ab Aquino och
kanske i nyplatonsk renässansfilosofi ligger
bakom denna änglamystik — Thomas var inte
alldeles främmande för änglarnas
gudaspeg-lande natur ■—- men den dunkla och endast
flyktigt antydande bilden av dessa ”själens
dödande fåglar” har fått en utformning som är i
hög grad Rilkes egen. Kanske i allt för hög
grad hans egen. Rilke hörde inte till den
lyckliga mångfald som sneglar åt publiken, han
tog inte ens någon nämnvärd del i människors
allmänna känslor och upplevelser. Hans
ensamhet var i sj älva verket så lysande fullständig
att han kom att veta allt mindre om
människors bekymmer. Hans berömda tes att dikter
inte är känslor utan erfarenheter äger
alltjämt sin giltighet. Men de erfarenheter som är
Duinoelegiernas har i mitt tycke en ofta
mycket speciell giltighet. Deras skönhet är
egenartens, men deras intresse är också det
egendomligas. Man måste vara sällsynt kongenial
med deras diktare för att i dessa outsägligt
rara örter finna medicina mentis. Det gäller
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
