Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
helt enkelt att vara en smula släkt med änglar.
Rilke var det helt säkert. Och därför blir också
till sist anblicken av Duinoelegierna kanske
inte förfärlig men ändå litet skrämmande.
Att Rilke var en av de största poetiska
begåvningar som någonsin existerat är ytterst
sannolikt. Däremot förefaller det mindre
sannolikt att Duinoelegierna verkligen skulle vara
ett diktverk som i rang skulle kunna jämföras
med Divina Commedia eller Paradise Lost.
Den oerhörda kult av elegierna, som Rilke
själv i viss mån gav upphov till, har på ett
egendomligt sätt förskjutit proportionerna i
bedömningen av hans produktion. Man talar
numera allmänt mycket nedlåtande om hans
tidigare verk, och även Arnold Ljungdal i sin
annars måttfulla inledningsessay avvisar
mycket hårt hans ungdomsdiktning: ”den uppvisar
den stereotypa egenart i diktionen som av
kritiken brukar förväxlas med personlig stil”.
Man kan gärna medge att det hos den unge
Rilke fanns mycket som blott och bart var
verbal och rytmisk magi, och att han mycket
snabbt hittade på ett sätt att göra dikter som
han (men knappast någon annan) kunde
upprepa i oändlighet. Men ändå — vilken oändlig
variationsrikedom finns inte i denna
”stereotypa egenart”, vilken häpnadsväckande
förmåga att överraska, att förföra och berusa
med prakt och även (vilket är viktigare) att se
med nya ögon och förmedla en sällsam
utstrålning åt alla ting, att ge enkla ord en ny
dimension och hela tillvaron en intensivare
kolorit (fast kanske med en liten svag doft av
tung ambra). Detta förmådde han långt före
”Neue Gedichte”, där den poetiska disciplinen
blir något starkare, men där den ”personliga
stilen” ändå i grunden är densamma. Och man
tyckte att inte ens änglar var en främmande.
Duinoelegierna vederlägger detta missförstånd,
och de visar en Rilke, avklädd mycken ståt och
mycken skicklighet, men visar de inte också
en skald som förlyfter sig på en övermäktig
uppgift? Detta underliga extatiskt skisserade
panorama över livsformer med sönderbruten
klagan och lovsång, denna dödsdröm om livet,
detta subtila kaos sett ur egendomliga och ofta
underligt godtyckliga aspekter — lever det inte
i grunden på just sin personliga stil, den stil
som aldrig kan vara någon annan än Rilkes,
och på den detaljernas skönhet som man bara
finner hos honom? Helhetsintrycket flimrar
lätt, symbolvärlden gör i ett så stort format ett
bizarrt intryck, och finns där inte fläckar
härjade av torka, både mänsklig och poetisk?
Svåra att tillägna sig och lätta att förstöra
måste Duinoelegierna vara en lockande
uppgift för översättare med änglars tålamod och
änglars mod. Ett försök gjordes 1941 av Erik
Lindegren och Artur Lundkvist. Det var ett
snabbt, friskt och direkt angrepp som utmärkt
låter sig studeras än i dag, inte minst för den
fria och okomplicerade rytmens otvungenhets
skull. Ljungdal har med långt större
ihärdighet och omsorg försökt följa Rilkes rytmer,
både den som liknar elegiskt versmått och den
som liknar blankvers, vilket ibland har bundit
honom svårt. Den ordagranna översättning
som föregångarna i mesta möjliga grad
försökte åstadkomma resulterade inte sällan i att
Rilkes ibland mönstergillt dunkla diktion
förvandlades till minst lika dunkelt modersmål.
Ljungdals översättning är en mera utpräglad
tolkning. Man kan jämföra exempelvis slutet
av den fjärde elegin — döden i samband med
barndomen — och finna att Ljungdals version
här är betydligt klarare än föregångarnas
(som är underlig) och originalet (som är
förbryllande). Sista ordet överlämnas på denna
punkt åt lärda män. — Att man med Duineser
Elegien i ena handen och en svensk tolkning i
den andra inte skall kunna undgå att då och då
gripas av en viss förtvivlan över hopplösheten
i att fjärrtransportera liljor är uppenbart, men
ändå kan man tryggt tillstå att Arnold
Ljungdals översättning är ytterst välkommen — inte
minst som en anledning att revidera en
eventuell uppfattning om änglar.
Åke Janzon
PANDORAS SKRIN
Erik Blomberg: Franska prosadikter.
Tolkningar. Bonniers 1950. 8: 50.
Pandora, den första av jordens kvinnor —
kunde hon inte med skäl kallas poesiens
verkliga gudinna? Inhyst hos lättfärdigheten
(vanartige Epimetheus!) påtog hon sig ansvarslös
den ansvarsfullaste av uppgifter. När hon lyfte
skrinets lock släppte hon fria alla denna
världens gyckelbilder och ljuva gifter:
molnformationerna och de lärorika djuren, de eldspyende
drakarna, de mysteriösa spindlarna och de
tunga kentaurerna; berusningens svåraste
örter, de osannolika rosorna (med sin dolda
åska), den giftiga vallmon och den tvetydigt
närande Solanum, de dövande drömmarna och
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
