Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
de hetsande drömmarna — själarnas farsot ■—■
segerns patologiska rus och nedgångens mjuka
pest, de förrädiska vingarna, det stela
hångrinet och de hasande fotterna över jagets
cellgolv... När skrinet öppnades lyste tusen
speglar. Och Pandoras förvånade skri stelnade
i millioner poemer.
Herodotos och andra har menat att det var
alla lidanden och olyckor som Pandoras skrin
innehöll. Men låt oss på egen hand korrigera
mytens innebörd en smula: det som fanns i
den ödesdigra asken var ingenting annat än
uppmärksamhet, det enda behövliga för att
verkligheten skulle kunna erövras av poesien.
Låt inte springarna höra vad ryttarna ser,
menar Lautréamont i ”Les Chants de
Maldo-ror”: ”Genom uppmärksamheten skulle deras
förstånd kunna tillväxa och de skulle kanske
kunna förstå oss. Det vore deras olycka; ty då
skulle de lida mer.” Poeterna har inte som
dessa humana ryttare velat skona sina
spring-are, läsarna tvingas med ordens sporrar att
ta del av deras uppmärksamhet, att lära sig
lida med, när de görs uppmärksamma på
svalget mellan anemon och böldpest, mellan
sidenskon och gatsmutsen, mellan krigarens
lysande rustning och hans multnande ben,
mellan katedralspiran och den bekymmerslösa
likmasken.
Poesiens historia är uppmärksamhetens
historia. Ett litet men oerhört betydelsefullt
avsnitt ur denna historia kan med sällsam vinst
studeras i en liten nyutkommen bok, inom vars
gula och plågsamt ömtåliga omslag Erik
Blomberg samlat ett urval franska prosadikter från
Aloysius Bertrand till Francis Ponge. Med
utomordentlig omsorg och finess, med en i de
allra flesta fall häpnadsväckande säkerhet har
tolkaren genomfört den svåra uppgiften. Det
är egentligen endast mot urvalet som man
(naturligtvis) kan rikta vissa invändningar.
Erik Blomberg påpekar i sin inledning att
Bertrands ”Gaspard de la nuit” kan anses som
det första klassiska verket inom prosadiktens
genre i Frankrike. Men det kunde vara värt att
framhålla att grundvalen för den tidiga
franska prosalyriken, grundvalen kanske för den
egenrättfärdiga lyriska prosan överhuvud, nog
i rätt hög grad kan återfinnas redan hos
Cha-teaubriand. Bertrands problematiska
personlighet får heller knappast någon riktig
belysning av de tre dikter Blomberg representerar
honom med — man saknar inte minst den
underliga gotiska romantiken och kanske
framför allt den sällsamma spindelfasan som sedan
ofta blev ett vanligt motiv hos efterföljarna.
Från Bertrand gör Blomberg ett raskt språng
till Baudelaire; man saknar därför både
Nerval och Guérin. Det är synd: Nerval som visste
så mycket om Pandora ... och Guérin som
visste allt om kentaurer. Från Nerval och
Guérin går, förefaller det mig, en ganska rak linje
till dekadenterna och dekadenternas epigoner,
till Henri de Régnier — som också skrev rätt
övertygande om kentaurer — och till Pierre
Louys som kanske skrev mindre övertygande
men älskade de mystiska rosorna och de
sovande hindarna. Ingen av dem får vara med,
och kanske saknas alltför många av
aderton-hundratalets storheter för att man klart skall
kunna skönja kontinuiteten: Barbey
d’Aure-villy, Villiers de l’Isle Adam, Anatole France
och kanske också Renan med sin ”Bön på
Akropolis”. I gengäld är de senaste
årtiondenas poeter fint företrädda med poemer av
Max Jacob, Pierre Reverdy, Paul Eluard,
Tristan Tzara, Henri Michaux och Francis Ponge.
Det väsentligaste antologikravet måste också
anses uppfyllt: ingenting av det som är med
i urvalet saknar kvalitet eller intresse — även
om det kanske är svårt att gripas av någon
entusiasm inför de två små styckena av Pierre
Jean Jouve. För Rimbaud och Lautréamont
hänvisar Blomberg till Gunnar Ekelöfs
tolkningar men har ändå, särskilt för den senare,
lyckats göra värdiga val. De två partierna ur
”Maldorors sånger”, det ena kvickt,
hänsynslöst och överraskande, det andra mörkt,
blodigt, groteskt och hemskt (med en touche av
Marquis de Sades fantasi) tillhör de
fruktansvärdaste triumferna från botten av Pandoras
skrin.
Med tjugufem prosadikter dominerar
Baudelaire samlingen — naturligtvis med all rätt.
Det är lärorikt att se honom i grannskapet av
sina mindre föregångare och efterföljare.
Nästan endast Mallarmés poem ”Pipan” är av så
hög kvalitet att det hade kunnat vara skrivet
av Baudelaire själv. I långt högre grad än
andra ägde Baudelaire uppmärksamhetens
geni. Det är inte ”Einfiihlung” han excellerar
i, han låtsas inte leva sig in i andra, han
noterar bara sina iakttagelser, men den djupa
uppmärksamhet han ständigt är mäktig får
hela hans egenartade — och ändå hur
allmänmänskliga! — personlighet att vibrera. Man
kunde kanske säga att han skriver med den
sanna grymheten, grymheten mot sig själv,som
varje ögonblick fordrar det klaraste uttrycket
för den hänsynslösaste känslighet. Poeten som
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
