Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
säger sig älska molnen, de underbara molnen,
och söker vällust i att ”sänka sin blick i
himlens och havets gränslöshet”, ”den blåa
rymdens outsägliga kyskhet”, tvingas ändå
oemotståndligt mot botten av Pandoras skrin, där
en värld av outsäglig okyskhet larmande
förvandlas till uppmärksamhet:
ett kaos av smuts och snö, genomskuret av tusen
åkdon, glittrande av leksaker och namnam, sjudande
av åtrå och förtvivlan, den stora stadens officiella
glädjerus, liksom skapat att förvirra även den mest
förhärdade enstöring.
Den förhärdade enstöringen hatade livet för
liderlighetens, godtycklighetens, smutsens och
orättvisornas skull — liksom han hatade
kvinnorna för falskhetens, ytlighetens och
nyckfullhetens skull. Och ändå älskade han det —
liksom han älskade kvinnorna — av alldeles
likartade orsaker, älskade fasan och den
barocka skönheten, fascinationens rus,
genomskådandets näring, syndkänslornas och
skuldmedvetandets mättnad. Hur uttrycksfulla är
inte hans ambivalensrika sammanställningar av
typen ”en gammal förfärlig väninna”, ”denna
förfärliga och förtjusande varelse, hans
hemlighetsfulla hustru, vilken han hade så mycken
njutning och så mycket lidande att tacka för”,
”sin förtjusande och förfärliga följeslagerska,
sin oundgängliga och obevekliga Musa”. Man
kunde naturligtvis frestas att kalla detta
psykologisk romantik, men det vore ett misstag. Den
finaste uppmärksamheten, den som Baudelaire
utövade (och förhärjades av), är det ständiga
medvetandet om tingens grymma — ibland
ville man säga ”rafflande” — ambivalens.
Ibland kan han som i ”Soppan och
molnbilderna” sätta detta i scen på ett sätt som är
både symboliskt och grovt naturalistiskt.
Poeten som betraktar molnformationerna, ”Guds
rörliga arkitektur”, säger till sig själv:
”Alla dessa bländverk är nästan lika vackra som
min älskades ögon, det lilla galna odjuret med de
gröna ögonen.”
I samma ögonblick fick jag en våldsam
knytnävs-stöt i ryggen och hörde en rå och förtjusande, en
hysterisk och brännvinshes stämma, min lilla kära
älskades röst som skrek: ”Skall du då aldrig börja
äta din soppa, din förbannade molngrosshandlare!”
Kvinnokulten, som i ”Fleurs du mal” nästan
alltid är en kult med synden under ett uppbåd
av morbid rekvisita, får i dessa ”Petites poémes
en prose” en mycket naturligare infattning,
mindre exalterad men därför inte mindre
intensiv. Den rent biologiska skönheten (med
en liten humanistisk poäng) får sin lovsång
i ”Den vackra Dorothea”, medan den mera
komplicerade upplevelsen av erotik och
dödsdrift får ett miniatyrmonument i ”Begäret att
måla”: ”Det finns kvinnor som inge oss
begäret att besegra och besitta dem, men denna
skänker lusten att långsamt dö under hennes
blickar.” Det Baudelaire har svårast att förlåta
kvinnorna är deras bristande fantasi, deras
låga uppmärksamhet. ”De fattigas ögon” är
en klagan över den älskade ”ängelns”
oförmåga att uppfatta de fattigas blickar annat än
som odrägligt stirrande ögon. Baudelaire, som
såg allt, kunde se smärtan i en gammal
gycklares vanmäktiga attityd och en urbild av
kampen för tillvaron i två småpojkars slagsmål
om en brödbit. Han kunde upptäcka ”balsam,
magi och förtrollning” även hos den som
”Tiden och Kärleken” märkt med skarpa klor. I
sin estetik laborerade han gärna med
”drömmen”, som poet och framför allt som prosapoet
var han den uppmärksamme, den hos vilken
iakttagelsen ständigt födde tankar, bilder och
medkänslor, djupare än lyckan och misären.
Att han tillhörde de största diktarna framgår
kanske tydligare av hans prosadikter (och hans
dagböcker) än av hans enda stora
diktsamling, vars onda blommor långsamt börjar
vissna.
”Franska prosadikter” är ingen bok för
poetiskt oskyldiga. De kommer vid ett studium
lätt att berövas sin oskuld. Pandora öppnar
sitt skrin och uppmärksamhetens smärtfyllda
rus bjudes. Åke Janzon
ETT DRÅPLIGT GÄSTABUD
Gustav Hedenvind-Eriksson : Gästabudet.
LT:s förlag 1951. 12:—.
”Detta är minnet, som till sist blev en saga
om guld och människor.” Så börjar Gustav
Hedenvind-Erikssons ”Gästabudet”. Och det
boken handlar om är ”guldåldern” i de
nordsvenska skogarna under fransk-tyska kriget.
— ”Åren 1870—71. Medan ofredens åskor
rullade över Europas mitt rådde här i Norden
den högsta jordiska stämning. Enligt sägnen
en gästabudsstämning utan like ditintills,
alltifrån Umeå älv i norr till Klarälven i söder.”
Vallpojken bär nypräglade guldmynt, kortlek
och tobaksrulle i fickan, minsta torpare dricker
de finaste drycker ur träskopa, drivarna sitter
på gästgivargårdarna vid fyllda glas och
skryter om sina hästar. — Ferdinand Gillberg, den
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
