Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
”store” drivaren, firar sin födelsedag med att
låta tvångsbada sina gäster, länsman,
kronofogde och trävaruherrar, i öl. — Och vid det
stora dubbelbröllopet på Näset råkar den ene
brudgummen i bärsärkalynne, vilket bl. a. får
till följd att Frans Fritiof Pellmans karlavulna
lösmustascher kommer att med skamlös
öppenhet flagga från salens stora kristallkrona.
Gustav Hedenvind-Eriksson kan komma
bondkomiken farligt nära. Men han behärskar
också den komik, som är den stora tragediens
mest effektfulla bakgrund. I historien om
”grishandlarklådan” står lilla Hjärt i sin själs
och sin lekamens vånda med repet i handen för
att hänga sig. Runtom står skogshuggarlaget,
bedjande, besvärjande och kliande. Hade
komiken här inte varit så stor, så skulle tragedien
inte heller ha blivit så hj ärtekramande.
Detsamma gäller den historia om den
sataniske skogshövdingen Joel Hansa och hans
fj olligt-kusliga hustru, som i spridda fragment
berättas hela ”Gästabudet” igenom. — Och
över den bastanta komiken och den svarta
tragedin breder Gustav Hedenvind-Eriksson de
spröda och skira drömmarnas nät. Ur bristen,
svälten och det hårda slitet, som är själva
grunden och bottnen för livet i skogarna, växer det
längtansrosor och drömliljor. Ynglingen
Petrus fantiserar om brevet, som han en gång
skall skriva till flickan i Amerika. Lilla Hjärt
tänker ständigt på hur han skall ”leva livet”
bara han har sparat ihop nog pengar. Sagan
och legenden väves ständigt in i de handfasta
och iskalla realiteterna. Det kommer dofter
från löksängarna i kung Salomos örtagård
genom snövädersdagarna. Bibelns gestalter är
nära bekanta. Gästgiverskan i Hoting är inte
verkligare än den sköna Batseba,
kaféidker-skan Elleonora Fillander kallas aldrig annat
än Drottning Gåsfot, de tre vise männen
kommer en septemberkväll ridande över Bromyren.
Och ynglingen Petrus’ faster, hon som kallas
”den lögnaktiga spinnerskan”, hon liknar inte
bara den spåkvinna i Endor, som med en
underfundig ordlek göres till en spinnerska med
sanningens och lögnens svart-vita nysta i sitt
knä, utan hon är denna spinnerska, och det
var hon, som en gång ville gå in och sätta på
kaffe åt Vår Herre, när han kom förbi efter
ett besök hos översteprästen Kaifas’
örtagårds-dräng.
Allteftersom ”Gästabudet” framskrider
nödgas emellertid läsaren beundra, inte bara den
brokiga fantasin, som ritar så många
skrattretande snirklar och så många naivt
djupsin
niga krumelurer, utan också det klara intellekt,
som med en sådan skärpa söker fram de stora
linjerna och de dolda sammanhangen, och som
med suverän säkerhet synes behärska de
ekonomiska och sociala faktorer, som skapade det
stora penningöverflödets snabbt förrinnande
år. — Och det kan hända att det finns läsare,
som mest av allt beundrar Gustav
Hedenvind-Erikssons språk, detta utomordentligt fint
utformade språk, som kanske bäst kan liknas vid
konstsmide, fast och utsirat på en gång, luftigt
och fantasifullt, men också starkt och
ändamålsenligt, späckat med visa ”gammelord” och
sköna ordsmycken, prytt med citat från
”Gästabudets” klassiker, ”målaren, fyllbulten och
visdiktaren i Hundviken”.
Med ”Gästabudet” fortsätter Gustav
Hedenvind-Eriksson det Norrlandsepos, som han
började med ”Silverskogen sydväst om
månen”, och som han, enligt vad han själv
berättar i sitt företal, sedermera kommer att ge
ytterligare fortsättningar. Det är att hoppas,
att den alltmera tilltagande obekantskapen med
personer som drottningen av Saba och häxan
i Endor inte skall hindra alltför många att ta
del av denna bok, som i sitt slag är ett litet
mästerverk av hård verklighetsskildring,
regn-bågslätt fantasilek, mörk kraft och
fyrverkeri-gnistrande skämtlynne.
Elisabeth Tykesson
BERNANOS’ KVARLÅTEN-
SKAP
Georges Bernanos: Herr Ouine. Översättning
av John Karlzén. Panacheserien.
Bonniers 1951. 13: 50.
Georges Bernanos: Un mauvais Réve. Pion.
Paris 1951.
Georges Bernanos: Dialogues des Carmélites.
Seuil. Paris 1950.
Georges Bernanos. Seuil. Paris 1949.
Georges Bernanos’ sista roman ”Monsieur
Ouine”, som nu kommit i svensk översättning,
är ingen nöjesläsning. Det vilar en prägel av
mardröm över denna bok, vars handling tycks
utspelas i en beklämmande halvdager, där
figurerna rör sig som spöken -— dyker upp och
glider bort utan att man lyckas få grepp om
dem. Åtminstone gäller detta bokens första
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
