Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hälft — sedan låter författaren de flesta av
gestalterna framträda en efter en i
blixtbelysning, upplysta inifrån, för att åter lika
plötsligt försvinna.
Bristen på sammanhang frapperar, som ofta
hos Bernanos. Det finns ett par
samlingspunkter, kring vilka personerna och
händelseförloppet mer eller mindre kretsar: ett mord (som
man aldrig får någon förklaring på), ett galet
fruntimmer som kuskar kring vägarna efter ett
skenande sto och dyker upp överallt (hennes
gestalt är nog så pass ”rysansvärd” att effekten
snarast blir komisk; en fara som ligger nära
till hands för ett författartemperament som
Bernanos’), pojken Philippe som tycks utöva en
mystisk sensuell dragning på alla han kommer
nära, och som samtidigt utstrålar ett slags hård
renhet som gör honom på något sätt omänsklig.
Och slutligen den unge kyrkoherden, som i
likhet med prästen i ”En prästmans dagbok”
känner sig bära tyngden av hela sin församlings
andliga och moraliska elände.
Det är församlingen som är bokens
huvudperson, och monsieur Ouine kan sägas
symbolisera den. Denne besynnerlige man, om vilken
ingen vet något annat än att han är en före
detta språklärare som lider av långt
framskriden lungtuberkulos, representerar neutraliteten
inför gott och ont; och detta betyder, sett med
Bernanos’ ögon, detsamma som det onda i dess
värsta form. Boken slutar med hans död, och
det upplösningstillstånd hans kropp under
dödskampen befinner sig i är som en konkretisering
av den religiöst likgiltiga församlingens
upplösning.
Ty denna församling är en hop isolerade
individer utan inbördes samhörighet. Bland
bokens figurer finns ett älskande par, vars
kärva, heta lidelse är framställd med en
mästerlig, knapp intensitet. De båda unga tar livet
av sig i en skogskoja, där stämningen för
tankarna till ”Nouvelle Histoire de Mouchette”.
Men inte ens dessa människor är djupast sett
förenade med varandra — de förblir var och
en i sin egen isolering, och man känner det.
Denna framställning har väl en dubbel avsikt:
dels att visa att människan överhuvudtaget är
obotligt ensam,, i synnerhet inför döden; dels
också att framhålla hur absolut hopplös denna
ensamhet blir när den enda sammanhållande
länken, nåden, saknas.
Nyckeln till boken finns i kyrkoherdens
predikan vid den mördade vallpojkens begravning.
Vad vi är ensamma i vår ondska, mina bröder!
De stackars människorna drömmer sekel efter sekel
om att kunna göra slut på den ensamheten, men det
är förspilld möda! Djävulen, som dock kan så mycket,
skall inte lyckas grunda någon kyrka, en kyrka som
sammanför helvetets fördelar och gör dem allmänna,
en kyrka som har synden gemensam. Från detta nu
till världens undergång måste syndaren synda ensam,
alltid ensam —■ vi syndar ensamma, liksom vi dör
ensamma.
Det finns en ofrånkomlig frändskap mellan
Bernanos’ och Graham Greenes böcker: samma
pressande atmosfär, samma ohyggliga mörker,
där nåden utgör den enda ljusstrimman. Men
de båda författarnas temperament har djupa
olikheter. Om Greene i fråga om kompositionen
är Bernanos överlägsen, så har den senare en
starkare eller åtminstone våldsammare
intensitet. Framför allt är han i betydligt högre grad
än Greene hittills visat sig vara, en profetgestalt
och en mystiker i ordens egentliga mening.
Profeten Bernanos kretsar framför allt kring
ett motiv (som dock alls icke är hans enda) :
den avkristnade världens andliga undergång.
Och mystikerns centralmotiv är: döden,
dödsångesten. Det torde knappast finnas någon bok
av Bernanos där inte dessa båda motiv spelar
in. I mästerverket ”En prästmans dagbok”
ingår de en syntes. Den unge kyrkoherden är
medveten om att vara ”fängslad i den Heliga
Dödsångesten” — förenad med Kristi ångest
i Getsemane, för sin församlings frälsning.
Något av detta finner man hos alla Bernanos’
prästgestalter — utom de som är nidteckningar
(och mästerliga sådana).
De båda motiven återfinnes också i de två
böcker av Bernanos som utgivits efter hans död.
Romanen ”Un mauvais Réve” är skriven redan
1936 men har utkommit först i år. Rent
principiellt finns det alltid anledning att ställa sig
skeptisk till publicerandet av dylika verk —
det är väl troligt att författaren haft sina skäl
att inte släppa ifrån sig manuskriptet. I
föreliggande fall kunde man kanske gissa på att
dessa skäl varit personliga hänsyn: är det inte
ganska tänkbart att bakom författaren Ganse
döljer sig en mindre avhållen kollega? Denna
minst sagt obehagliga figur är tecknad på ett
sätt och med detaljer som kommer en att
misstänka levande modell.
Det finns egentligen bara fyra personer i
boken: Ganse och hans tre sekreterare.
Författaren är av det enklare slaget; han ”har aldrig
syftat högre än till midjan”, skriver så och så
många sidor om dagen, publicerar så och så
mycket per år, etc. Sekreterarna är dock eniga
om att han är ett slags geni — läsaren blir
kanske inte alldeles övertygad om detta. Det
471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
