Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
man får se av honom är hans sätt att tillverka
böcker — och detta liknar mera hantverk än
konst — samt vidare hans ohyggliga fruktan
för döden och ålderdomen, dold under en
ovanligt utpräglad knölaktighet. Sekreterarna, två
manliga och en kvinnlig, de förra utpräglat
feminina, den senare tämligen maskulin, är
förfärande exemplar av mellankrigstidens
de-kadenta ungdom. Gossarna för osökt tanken
till Agnes von Krusenstiernas figurer. En skj
u-ter sig under teatraliska omständigheter, den
andre dukar under för luffarinstinkter av
sällsynt våldsam karaktär. Hans besinningslösa
vandring i natten är kanske bokens mest
suggestiva avsnitt.
Den enda gestalten av större intresse är den
kvinnliga sekreteraren. Till en början tycks hon
besitta en hemlighetsfull styrka i förening med
kvinnlig mjukhet och bilda en kontrast mot den
osunda omgivningen. Karaktärsteckningen är
dock inte genomförd: man har svårt att tro att
den mytomana kokainist som mot slutet irrar
omkring i trakten av Grenoble i syfte att utan
rimlig anledning mörda en gumma, verkligen
är samma person som den intelligenta,
behärskade sekreteraren i bokens början.
Kanske hade Bernanos även andra skäl för
att inte ge ut denna roman i dess nuvarande
skick. Det är inte otroligt att han fann den
otillfredsställande rent litterärt. Ett mästerverk
är den säkerligen inte. Men den är långt ifrån
intresselös, för den som vill bilda sig en
helhetsuppfattning om profeten Bernanos, ty den
lägger ytterligare en aspekt till de övriga han
givit av den värld som gått bort från Gud.
Mystikern Bernanos kommer till tals i en
annan posthum bok: ”Dialogues des
Carmé-lites”. Det är det sista arbete Bernanos
fullbordade före sin död, och det bör ses i detta
perspektiv.
Boken är en dramatisering (ursprungligen
avsedd för film) av Gertrud von Le Forts
utomordentliga lilla novell ”Die letzte am Schafott”.
Det är symptomatiskt att Bernanos lockats av
just detta motiv: en liten karmelitnunna vars
utmärkande karaktärsdrag är rädslan,
ångesten, dödsfruktan.
Handlingen tilldrar sig under revolutionen
och är byggd på ett berömt dokument, skrivet
av den enda överlevande från carmelitklostret
i Compiégne, för att skildra hennes systrars
martyrdöd. Huvudpersonen är emellertid
Gertrud von Le Forts skapelse, till vilken Bernanos
lagt ytterligare detaljer.
Vid sitt inträde i klostret får Blanche enligt
skick och bruk byta ut sitt tragiskt ironiska
tillnamn de la Force mot ett annat. Hennes val
faller på namnet Blanche de l’Agonie du Christ.
I detta namn finns nyckeln till hennes kallelse,
som är en variant på kyrkoherdens i ”En
prästmans dagbok”: hon är kallad till en speciell
förening med Kristi ångest i Getsemane. Det
kunde också sägas att hon är kallad att vara
ett levande vittnesbörd om Paulus’ ord om att
”kraften fullkomnas i svaghet”. Ty utan att
någonsin prestera något mänskligt mod, utan
att komma ifrån sin ständiga rädsla, slutar
Blanche ändå under giljotinen, och inte på
grund av tvång utan som frivillig martyr,
tillsammans med systrarna i det kloster hon
dessförinnan måst träda ut ur. Det har sagts att
hjälten är ett bevis på vad människans kraft
kan förmå, och martyren ett bevis på vad Guds
kraft förmår. Tesen har sällan bättre
illustrerats än i ”Dialogues des Carmélites”.
Som komplement till dessa posthuma verk av
Bernanos kan nämnas sammelbandet ”Georges
Bernanos”. Det innehåller dels en del
opublicerade brev — det första från sextonårsåldern —
dels biografiskt material varibland man särskilt
lägger märke till abbé Pézerils skildring av
Bernanos’ sista dagar — dels litterära,
politiska, filosofiska och religiösa essayer av
franska och utländska författare. För den
Ber-nanosintresserade är denna bok av största
värde. Gunnel Vallquist
DEN DOMESTIKA KOMEDIN
Henry Green: Ålskog. Översättning av
Thomas Warburton. Bonniers.
Panache-serien. 13:50.
Det är vanskligt att på rak arm säga vem
det var som uppfann det sedermera klassiska
knepet att låta en komedi utspelas i två sociala
skikt. Medan markisen och grevinnan virkade
sin sinnrika intrig i salongerna, utspelades
gärna också en liten historia i environgerna
mellan den klyftige betjänten och den näbbiga
kammarjungfrun. Det skedde för omväxlingens
skull — men också i den psykologiska
demonstrationens intresse. Den välgörande
kontras-teringen mellan två skenbart närstående men i
grunden oförenliga världar gav små komiska
belysningseffekter och i bästa fall ett
dubbelperspektiv. Huvudhandlingen förblev i det
längsta de fullt ståndsmässiga personernas sak
att agera — även långt efter Beaumarchais’
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
