Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tämligen unika försök att koncentrera det
mänskliga intresset på den andra sidan om
sidentapeterna.
Med borgerlighetens definitiva genombrott
och ståndssamhällets förfall blev knepet
givetvis mindre användbart. Att detta skulle ha
bidragit till komedins förfall vore kanske ett
alltför enkelt och förhastat påstående — det
gamla strukturschemat med dess urgamla anor
hade ju i grunden överlevt sig själv redan vid
1700-talets slut. Ändå kan det i speciella
sammanhang vara användbart ännu i dag,
visserligen i en starkt modifierad form. Rudiment är
relativt lätta att hitta, åtminstone i engelsk
litteratur, men kanske inte längre så ofta i
komedierna som i romanerna. Med vilket fromt
välbehag igenkänner inte den minnesgode
litteraturadepten den nyattiska komedins listige
slav i Wodehouses odödlige Jeeves! Den
engelska prosans kanske största expert på
stånds-skillnadernas subtila anatomi, Meredith, var
också den som tog de djupaste lärdomarna från
komeditekniken i sina romaner. Han saknar
inte moderna efterfölj are. Två nutida engelska
författare, Ivy Compton-Burnett och Henry
Green bygger sina romaner helt eller nästan
helt på dialoger. Den förra, en nu sextioårig
men i Sverige fortfarande nästan
ointroducerad dam, torde vara den mera betydande
diktaren av de två. Med sin djupa insikt i familjens
psykologi (och sitt inte ringa intresse för till
exempel klyftan mellan guvernanten och
familjen) bygger hon romaner som snarare är
ödesdramer än komedier, ödesdramer som
emellertid gärna maskerar sig som tekonversationer.
Henry Green, som är avgj ort mångsidigare när
det gäller val av tema och milj ö, står den rena
komedin betydligt närmare, och allra närmast
kommer han kanske i den nu översatta romanen
”Loving”.
”Älskog”, som översättaren har kallat den,
handlar om den klyftige betj änten och den
näb-biga kammarjungfrun. Green har vänt på det
klassiska schemat och gjort överklassdamens
chockerande biläger med den mystiske
kaptenen till en bihandling, som hela tiden ses ur
huvudskådeplatsens, ur köksregionernas
perspektiv. Tjänstefolket på ett gammalt engelskt
herresäte, finurligt placerat på Irland, är det
splittrade och rikt individualiserade kollektiv,
ur vilket så småningom betjänten, sedermera
hovmästaren Raunce och husan Edith
framträder med allt skarpare konturer. Det absurda
kollektivet uppvisar en underbar flora av
maktsträvan, avund, kitslighet, förtryck och
ero
tiska spänningar. Inte ens de dramatiska
moment kring vilka handlingen ytligt sett kretsar,
Mrs Jacks eklatanta otrohet och Mrs Tennants
borttappade safirring, förmår framkalla
enighet och styrka i kök och serveringsrum.
När Thomas Mann i ”Buddenbrooks”
skildrade ”Verfall einer Familie” lyckades han
nästan göra en världsåskådning av det slags
de-generation som kan inträffa när Geist och Seele
börjar tära på det som kallas Leben. Så höga
ambitioner har inte Henry Green när han i
denna roman skildrar något som man skulle
kunna kalla ett hushålls förfall. Men han har
lyckats ge en lysande framställning av den i
grunden omöjliga bedriften att bo på slott och
herresäten. Hans slottsfru, Mrs Tennant, blir
nästan en heroisk gestalt, som med lika
patetisk som löjlig envishet hävdar att ”det är så
viktigt ur moralsynpunkt att hålla stilen. Det
här landet har blivit fördärvat av folk som
inte har brytt sej om att bo på sina gods.”
Hennes största bekymmer är tjänstefolket som
omständigheterna kommer henne att — på helt
andra grunder än de egentligen relevanta —
hysa en tilltagande misstro till, men vars allt
överskyggande nödvändighet för godsets
bestånd hon är klart medveten om. Detta kan
naturligtvis läsas som ett slags allegori över
det engelska ståndssamhällets situation, men
det är nästan skrivet som ett slags
Wodehouse-historia i en högre dignitet, en dignitet av
sanning och sannolikhet, med ett bittert inslag och
ett poetiskt inslag.
Mrs Tennant med sin intensiva vilja att hålla
stilen och hennes sonhustru Mrs Jack med sin
vacklande förmåga att göra det är
förmodligen representativa för engelsk överklass.
Köksregionernas innevånare är inte mindre talande,
den sura Mrs Burch som lever på
konventionernas torra bröd, den bisarra Mrs Welch som
lever på gin och sin gripande oförmåga att
skilj a på väsentligt och oväsentligt, husan Kate
med sina mångsidiga kärleksbehov och den
något klokare Edith med sin mycket mänskliga
förening av varma känslor och klar intuition,
sitt sinne för anständighet och sin ganska
vacklande moral. Som en väldresserad varg smyger
hovmästaren Mr Raunce omkring i denna
mindre lysande församling, ”Raunce med
turen”, trakasserande underlägsenheten,
personifierad i den unge betjänten Albert, och slugt
bockande för överheten. Raunce är ett utsökt
porträtt av en streber, begåvad med slughet
men inte i tillräckliga doser, lättirriterad och
egocentrisk men ändå ibland fylld av
mänsk
5 BLM 1951 VI
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
