Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
liga känslor. Den eskapism som är ett av
romanens temata — handlingen försiggår under
det andra världskriget — är även personligt
utmejslad hos Raunce: hans inbillade
halsåkomma som hindrar honom att vistas
utomhus och hans nervösa magsår. Men hans
svagaste punkt är hans besynnerliga
moderskomplex, utomordentligt fint registrerat i de på
en gång hycklande och ändå av något slags
äkta känsla präglade brev han skriver till
modern. Modersbundenheten och den röjda
ömtåligheten kanske förklarar varför Edith kan
älska honom, men deras kärlekshistoria är
annars det minst övertygande inslaget i romanen.
Henry Green har själv enligt John Hayward
berättat om hur han kan veta så enormt mycket
om betjänter och hovmästare. Utan att göra
anspråk på någon eminent sakkunskap kan man
ifrågasätta om han verkligen vet lika mycket
om husor.
”Älskog” är knappast Henry Greens mest
betydande roman, men den är alldeles avgj ort hans
lättillgängligaste och kanske hans roligaste.
Hans speciella förmåga att på det sannolikaste
och mest inträngande maner återge de mest
olikartade människotypers sätt att tala firar
inte minst här sina triumfer, och hans förmåga
att ge triviala sammanhang en underbar air
av ironisk sällsamhet, en stundom ”spöklik
smak i munnen” märks också i denna roman
som betecknande nog börjar med ”Det var en
gång” och slutar med ”Borta i England gifte
de sig och levde länge lyckliga med varandra”.
Den annars så otroligt skicklige översättaren
har väl inte alldeles genomgående lyckats
tillvarata dessa kvaliteter. Åke Janzon
HEDENIUS
Ingemar Hedenius: Att välja livsåskådning.
Bonniers 1951. 16:50.
Bland Hjalmar Söderbergs efterlämnade
”utkast och idéer” finns en liten
personkarakteristik, som sannolikt bara på grund av en i
slutet införd precisering är hållen i tredje
person: ”Ett långt liv hade ännu icke försonat
honom med det sorgliga sakförhållandet, att
människorna i allmänhet ha oriktiga åsikter
om nästan allting. Ett sakförhållande som på
samma gång, utan att han riktigt visste av det,
utgjorde hans förnämsta glädjeämne.” Bortsett
från att Ingemar Hedenius lyckligtvis inte är
någon åldring förefaller beskrivningen att
kunna tillämpas på honom lika bra som på
Söderberg. Mången har svårt att försona sig
med den felaktighet, som utmärker flertalet
förekommande tankeprodukter — stora såväl
som små och detaljmässiga — men få orkar i
längden utvinna så mycken glädje ur det
sorgliga sakförhållandet, att det lockar dem till
kamp. Ingemar Hedenius orkar. Blandningen
av indignation och hemlig glädje (jämte en
betydande stilbegåvning) gör honom till en
ganska fascinerande författare. Orken i och för
sig (jämte en lysande intellektuell utrustning)
gör honom till en ovanligt nyttig författare.
Hur förena tro med vetande?
Frågan lär ju vara viktig,
kräva starkt arbetande,
mycket ifrigt letande.
Dumbom, något oförsiktig,
svarar: ”jo, när tron är riktig,
är den vetande.”
De som är något mindre oförsiktiga än
Frö-dings Dumbom har på senare tid i allmänhet
vägrat underkasta sig det starka arbetandet och
hemfallit åt resignation. Tack vare den
Hede-niuska orken drogs frågan för två år sedan
in i den s. k. kulturdebattens centrum, och det
visade sig att den alltjämt kunde få ett
ordentligt livtag på själarna. Biskopar och
missionärer, kyrkoherdar och amatörfromma
strömmade till från alla håll för att visa att Hedenii
svar var galet, dvs. att tron och vetandet (eller
riktigare: förnuftet) ingalunda behövde stå i
oförsonlig motsättning till varandra. De kristna
sekunderades ivrigt av personer som, utan att
själva vara troende, fann sig illa berörda —
i de flesta fall troligen därför, att Hedenius
inte tillmötesgick deras mänskligt förståeliga
krav på ett system som vore ägnat att
tillfredsställa både ”förståndets behov och hjärtats
krav” (för att tala med en klassisk, tänkvärd
och föråldrad definition av filosofins uppgift).
Hedenii sorg och glädje över alla de
oriktigheter, som kom i dagen under 1949—50 års
opinionsmönstring, har nu skänkt oss en ny
och inte mindre värdefull bok.
Arbetets huvuddel utgörs följaktligen av
polemik. En del av inläggen har varit tryckta förut
i ungefär samma form, andra är helt nyskrivna
eller betydligt utvidgade. Hedenii glädjesorg är
större ju tokigare synpunkter han stöter på,
och när han finner att tokigheten överskrider
en viss gräns ransonerar han inte alls sin
känsla, särskilt inte om något slags
ohederlighet hos vedersakarna ger sorgesidan
förstärkning. Han skojar förtjust bort en hurtig virr-
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
