Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hjärna som docenten Borgenstierna, han visar
utan märkbar fasa vilken ”hemsk och
märkvärdig syn” biskop Nygren erbjuder ett oförvillat
öga, han tecknar med Ibsens pastor Manders
som biträdande modell ett narrporträtt av
biskop Malmeström, han tycker sig höra biskop
Cullberg ryta ut sina enfaldigheter från Sv. D :s
stenfot. Men han höjer själv rösten inför biskop
Auléns ”nästan otroliga oförskämdhet” och
utfärdar icke utan patos en allmän varning mot
de professionella obskuranterna (prästerna),
som inte drar sig för de grövsta osanningar
när religionens dåliga sak ska försvaras. Ett
särskilt gott öga har han till ”pryda fritänkare”,
personer som inte gör hederligt reda för sin
ståndpunkt men framhåller det av osäkerheten
följande självmedlidandet som en dygd eller
rentav som en särskild, finare kunskapskälla
än de normala. Likväl har man aldrig en känsla
av att smärtan överväger. Just av den orsaken
är det felaktigt att — som många av Hedenii
motståndare har gjort — tala om bristande
behärskning. Hedenius bedriver av allt att
döma sin polemik med väl bibehållen fattning,
han säger högst överlagt vad han tycker och
han uttrycker sig lustbetonat och, som han
själv säger, ”en smula tydligt”. Den
karakteristiken är otvivelaktigt riktig, om Hedenius
också avser sin känslomässiga attityd till de
aktuella sakliga och mänskliga förhållandena.
Men gör han det? Saken är inte alldeles klar.
Och den är ett legitimt undersökningsobjekt,
emedan Hedenius som sagt också är en
fascinerande författare och — framför allt —
emedan han själv psykologiserar i ganska stor
utsträckning.
De första hundra sidorna i ”Att välja
livsåskådning” är en till stora delar nyskriven
utredning med samma namn som boken. Den
innehåller bl. a. ett tålmodigt bemötande av
en del orimliga och ett par jämförelsevis
rimliga invändningar mot tankefriheten som ideal,
och den slutar med en utomordentlig
meditation över ”hjärtats krav”. Hedenius finner att
varje livsåskådning på grund av själva sin
natur innehåller overifierbara påståenden och
alltså är oantaglig för förnuftet. ”Någon gång
i framtiden blir kanske en livsåskådning
möjlig.” Nu finns det ingen möjlighet. Men det
viktiga — det som så förtvivlat ofta tycks vara
obegripligt — är att friheten från
livsåskådning är en frihet, en form av andligt liv som
visserligen utesluter generella sanningar om
livet men i stället kan vara desto öppnare inför
sanningar mot livet, t. ex. i form av
konstnär
ligt gestaltad erfarenhet; vilket är någonting
helt annat än den ”tomhet” och ”ytlighet”, som
så ofta förmenas åtfölja de metafysiska
antagandenas bortfall.
Detta tycks alltså vara obegripligt för de
flesta. I recensionerna av ”Tro och vetande”
efterlystes ofta Hedenii synpunkter på
orsakerna härtill (eller, ur en annan och mera
speciell synvinkel: till att hjärtats krav alltjämt
leder en massa människor i armarna på den
bevisligen oförnuftiga kristendomen). Nu tar
Hedenius ”ett steg tillbaka” och försöker lösa
också det problemet. Det är i det försöket han
— såvitt denne anmälare kan se — kommer in
på underliga vägar och ger sin ”tydlighet”
också i bokens senare avsnitt en nyans, som
inte är munter ens för en övertygad anhängare
av hans religionsfilosofiska åskådning.
Hedenius börjar nämligen sin framställning
av livsåskådningsvalet med att ställa upp en
helt ny karaktärslära, som ”tillåter en
klassifikation av mänskligheten i friska och sjuka”,
varvid dock hänsyn inte tas till några ”i
vedertagen mening patologiska fall” (dit räknar
Hedenius uttryckligen Kierkegaard, Dostoj evskij
och Kafka) eller överhuvud till ordens
”läkarvetenskapliga betydelse”. Hedenius menar att
hans karakterologi är förenlig med Sjöbrings
system, ehuru de psykologiska typerna där är
väsentligen anlagsbestämda medan ”de här
omtalade karaktärerna — — i betydligt högre
grad [torde] vara möjliga att förvärva och
förlora”. Vad Hedenius’ följande resonemang
hela tiden förutsätter är den ”friska”
människan (som alltid befinner sig i förkrossande
minoritet och som han inte med säkerhet vågar
anse sig själv representera).
Att inga ”sjuka” må göra sig besvär
framgår redan av att tankefrihetens ideal
”omöjligen kan efterlevas av t. ex. substanslösa
personer”. Ty med de sistnämnda avses en viktig
grupp bland sjuklingarna. ”Substans” eller
”harmoni” eller ”kärna och sammanhang” är
en av hälsans beståndsdelar, närmare
beskriven som tillgång till ”eget samvete”. Den andra
beståndsdelen är sensibilitet, fattad som en
något mer än genomsnittlig förmåga att ta
intryck och följ aktligen relativ med hänsyn till
kulturmönstret. Människor som äger harmoni
men saknar sensibilitet är ”sjukligt friska” av
någon bland tre (givetvis inte bestämt
avgräns-bara) typer: de som saknar emotionell och
intellektuell sensibilitet, eller någondera.
Bland de av brist på substans sjuka märkes
främst hysterikerna. Dessa är opålitliga, ”i
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
