Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
värsta fall” förljugna. ”Samtidigt är det så, att
den hysteriskt lagde aldrig är underkastad
någon verklig förändring eller utveckling. I alla
sina uppenbarelseformer är han ständigt
densamme — samma stackars gamla slamsmaja.”
En annan typ av substanslösa håller sig i
skinnet — eller rättare, ”blir hållna i skinnet av
omständigheterna” (miljön) —på ett sätt som
inte är möjligt i hysterikernas fall. Denna typ
har ”ingen annan själshistoria än sin miljös
förändringar” och — såtillvida liknande
hyste-rikern — ”ingen ensamhet att falla tillbaka
på”; om miljön periodvis tillåter en viss
stabilitet, avslöjar ”den erfarne iakttagaren” dock
obarmhärtigt substanslösheten. Sensibilitet är
inte utesluten hos dessa individer. En del
människor, som i unga år är substanslösa men
sensibla, kan med lite tur uppnå harmoni i
livets skola; harmoni kan nämligen både
förvärvas och förloras. ”Men det finns också
sensibla, som aldrig lyckas övervinna sin
substans-löshet.” Och så finns det människor som
saknar både sensibilitet och substans. De bör inte,
framhåller Hedenius, kallas
”genomsnittsmänniskor” utan ”levande döda eller utdöda
existenser — allteftersom bristen på sensibilitet
och harmoni är medfödd eller förvärvad.
Sådana påträffas inte bara i sällskap där man
har tråkigt, utan de tycks vara lika vanliga
bland folk som roar sig av hjärtans lust.”
Till slut omtalar Hedenius, att hans
klassifikation ”i grunden bara är en ny upplaga av
en urgammal filosofisk distinktion: den
mellan de visa och dårarna”. Bortsett från att
attributet filosofisk här används i en med hänsyn
till bokens sammanhang förvirrande mening,
har det också •—- som citaten i det föregående
visar — fått en aggressiv, moraliserande
innebörd som inte gärna kan kallas annat än fatal.
Hedenii ”karaktärslära” har faktiskt nästan
ingenting gemensamt med den moderna
psykologins strävanden på detta område utan
bildar endast ett godtyckligt underlag för
domaraktigt uppträdande — godtyckligt, därför att
plattformen är så timrad att det aldrig kan
ordentligt fastställas var gränsen i det enskilda
fallet går mellan en ”sjukdom” som är
slapphet och trilskhet (eller ”förvärvad”) och en
som är ohjälplig, som är sjukdom också i något
slags ”läkarvetenskaplig betydelse”
(”medfödd”). Vad är påpekande av en
beklagansvärd konstitution, och vad är moralisk dom
uttalad av Hedenius? Saken blir inte bättre av
att de s. k. patologiska genierna räknas bort
innan kalkylen företas. På det sättet undgår
Hedenius risken att tvingas förvisa en stor del
av de andligt skapande människorna till de
hysteriska ”slamsmajornas” otäcka grupp; och
eftersom också den ingalunda galne Kafka
nämns bland exemplen är säkerheten och
godtyckligheten fullständiga. Men varför får inte
Karl Vennberg äran att betraktas som
patologisk utan brännmärks som ”pretentiös
humbug” på grund av sina inlägg? Skulle t. ex.
Strindberg ha råkat lika illa ut om han hade
levat och fått för sig att han skulle skända
Hedenius? Ibland passar det att tänka fel,
ibland inte.
Logik förolämpar, säger Stendhal, och
Hedenius citerar hans hälsosamma ord samt
tilllägger: ”Överblick och självständig
åsiktsbildning gör det ännu mer. Och även förmågan att
vara ensam..Detta är visst och sant. Men
är det bara det som retar gallfeber på så många
Hedeniusläsare? Har reaktionen inte också
med andra sidor hos denne författare att göra,
med någonting som möjligen kan kallas
prak-tiskt-psykologisk omedvetenhet eller naivitet
och som kommer fram tydligare än förut i den
olycksaliga karaktärsläran, och inte bara i dess
ton? Visdom är sällsynt; på något sätt
bekräftas det av Hedenii sätt att ”påvisa” det, sätt att
säga det, sätt att tillämpa det. Må vara att Knut
Hagberg är en ”olustig kyrkomurvel”; må vara
att Helge Ljungberg är en ”gruvlig
bluffma-kare”; och så vidare, och så vidare. Om sådana
karakteristiker är ”en smula tydliga” i sak
drabbar de ohjälpligt sjuka individer. Annars?
Ja, antingen förfogar Hedenius över en
slutgiltig metod för moralisk bedömning av
medmänniskor, eller också tycker han bara om att
uttrycka sig ohyfsat och är tydlig på så sätt
att han visar det. Men sorgen över de många
oriktiga åsikterna torde kunna förmälas med
en stillsammare — och, måhända: visare —
glädje. Hedenius vill väl ändå inte säga helt
enkelt, att ”eftersom jag har rätt får ni finna
er i att jag bär mig åt hur som helst”.
Det som nu har sagts gäller bara den för
övrigt elegante, rolige och stimulerande
författaren Hedenius, som kan reda ut t. o. m.
motsägelselagens allmänt okända innebörd så att
det bör kunna fängsla också den ovanaste
läsare. Filosofen Hedenius har rätt så långt
prövbara skäl kan åberopas — och några
andra gäller inte. Gudskelov tillåter den
moderna filosofin ett calculemus. Men måste man
öka den mänskliga ovilligheten att räkna
genom att kalla den sjukdom och sedan kalla de
sjuka fähundar? Bengt Holmqvist
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
