Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRONIKA
av
HARRY L. SCHEIN
Amerikansk technicolor
Femtitalet bär andra spår än tjugutalet av
det världskrig som gick före. Den enskilda
människan upplevde visserligen i princip det
totala kriget på likartat sätt; steget från t. ex.
Remarque till Norman Mailer är större i
konstnärligt än i ideologiskt avseende. Men med
kollektivets sätt att uppleva kriget förhåller det
sig annorlunda. Det är i högre grad än
individen utsatt för de mystiska lagar som
bestämmer dagspolitiska lägen. Medan en författare
alltid upplever kriget som individ, upplever
filmen i regel kriget, inte så som dess regissör
upplever det utan så som dess publik tror att
den (publiken) har upplevt det. Dessa
reflexioner tränger sig på när man har sett
”Montezuma”, filmen om de amerikanska
marinsoldaternas landstigning på Okinawa. Regissören
är Lewis Milestone, samme man som på sin tid
filmade den djupt pacifistiska ”På västfronten
intet nytt”.
Handlingen i ”Montezuma” påminner till det
yttre just om Mailers ”De nakna och de döda”.
Man får följa en patrull på spaningsuppdrag
bakom japanska linjer och man får korta
närbilder, psykologiska snabbförklaringar med
återblickar, av de enskilda soldaternas
beteenden. Men därmed upphör alla likheter med de
två berömda krigsskildringarna. Milestone gör
ett försök att smälta samman individens och
tjugutalets pacifism med femtitalets andliga
beredskap, något som betingats av dagsläget.
Montezuma. Manus: Michael Blankfort. Regi: Lewis
Milestone. Prod.: Fox.
PÅ Rivieran. Manus: Valentine Davies, Phoebe och
Henry Ephron, Jessie Ernst. Regi: Walter Lang.
Prod.: Fox.
Simson och Delila. Manus efter Domarebokens 13—
16 kapitel: Jesse L. Lasky J:r och Frederic M.
Frank. Regi: Cecil B. De Mille. Prod.: Paramount.
Skucgan av en man. Manus: Terence Rattigan. Regi:
Anthony Asquith. Prod.: Anthony Asquith.
Född i cår. Manus: Albert Mannheimer efter Garson
Kanins pjäs med samma namn. Regi: George Cukor.
Prod.: Columbia.
Pacifismen finns kanske mest med som
negation, som kontrast till alla andra krigsfilmers
beklämmande ensidiga romantisering och
he-roisering av kriget. En och annan replik i denna
film, en och annan bombkrater, en och annan
soldat, hade man kanske kunnat träffa på även
på den gamla västfronten.
När man skrapar lite på technicolom för en
strängare ideologisk och konstnärlig
granskning ser man dock att pacifismen bara finns på
ytan. Kameran är inte längre så närgången, det
är vackert väder, blått vatten, idylliskt gröna
strandpartier. Bakom de pittoreskt trasiga
uniformerna sticker rena knän fram, de svettiga
ansiktena är välrakade, blodsdropparna
dekorativt röda färginslag och gyttjan, i vilken den
dödsskjutne släpar sig fram, smyger sig som en
sensuell smekning kring hans kropp.
Amerikanerna är ett hyggligt folk med
mycket makt. Denna film visar hur svårt det är att
förena hygglighet och makt, hur den senare
korrumperar den förra. Från pacifismens syn
på kriget som absolut meningslöshet har man nu
givit det en mening, låt vara pacifistisk på
ytan. Västfrontens längtan efter förbrödring
över skyttegravarna ersätts med fortfarande
hyggliga men dock accentuerade funderingar
över grundläggande väsensskillnader mellan de
kämpande. Filmen har full och modern
förståelse för fruktan och ångest, men med ett litet
Fader vår, ett antal patentglosor och — vilket
antyds vara viktigast — en god vilj a blir även
det värsta kräk en god och demokratisk
marinsoldat. Och när i slutscenen stormangreppet
inleds över en solig slätt, till ackompanjemang av
flottans artilleri, av marinkårens fanfarer och
av de pacifistiska soldaternas glada stridsrop,
längtar man inte bara efter den Milestone som
gjorde ”På Västfronten intet nytt” utan i första
hand efter den tid som tillät en mera rakryggad
filmsyn på kriget.
En något annan upplevelse än Milestone
erbjuder Kaye. Var och en som har sett ”Här
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
