Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
kommer en annan” (”The Secret Life of Walter
Mitty”) och i likhet med undertecknad räknar
den som en av de roligaste filmer som någonsin
visats, har naturliga och högt uppskruvade
förväntningar inför varje ny Danny Kaye-film.
Men så småningom och nu senast i ”På
Rivie-lan” förstår man att det inte räcker till med
enbart Danny Kaye, att scenariot till ”Här
kommer en annan” tyvärr tycks förbli oöverträffat,
att inte ens den mest virtuose revyartist (för
Danny Kaye är i motsats till Chaplin inte en
filmartist utan en revyartist) kan överbygga
tomheten mellan isolerade sketcher. I stället för
att söka efter en filmkonstnärlig konsekvens, en
sammanhållande och homogen intrig, tycks
Kaye f. n. välja den breda, både konstnärligt
och ekonomiskt sett mycket dyrbara vägen att
kamouflera idéfattigdomens långa dalgångar
med show, glamour och technicolor, en
amerikansk nationalsjukdom med Cecil B. De Mille
(senast ”Simson och Delila”) som smittokälla,
vilken emellertid av filmbolagens publicitymän
betraktas som den maximala genialiteten.
Naturligtvis är filmen värd att ses, även om
det bara är för sketchernas skull. Där finns
några originella dansscener, t. ex. en fint
avvägd marionettdans, och åtskilliga dråpliga
dialoger i en förväxlingsintrig, i synnerhet den
sista i filmen, som på ett formellt fullt oskyldigt
sätt behandlar ett sådant subtilt spörsmål som
samlagsprestationer.
Detta är ett återkommande tema i Danny
Kaye-filmer. Han spelar en dubbelroll som inte
bara tillåter ett rikare register hos
skådespelaren utan även ett dubbelbottnat skeende: det
som verkligen tilldrar sig och det som händer
på förväxlingsplanet. Bakom detta tema finns
naturligtvis en konsekvent tanke, realiserandet
av drömmen om motsatsen. En verklighet ställs
i skarpt Ij us av sin motsats, vilket oftast
utnytt-jas av satiriker. Men hos Danny Kaye är
motsatsen även avsedd att vara sin egen verklighet,
en sanning i djupare bemärkelse. Så t. ex. här
i samlagsdialogen. Han talar om ett tillfälligt
imitationsuppdrag som han har utfört kvällen
innan. Flickan talar i tron att hon har legat med
honom, medan hon i själva verket har legat
med sin man, hans dubbelgångare. Och båda
tror att de talar om samma sak. Situationen är
absurd och komisk, men naturligtvis sann
eftersom hon ju har legat med honom och hennes
repliker ytterst bottnar i en mycket påtaglig
verklighet. Samtidigt uppnås den elaka satiriska
effekten. Hon vaknar på morgonen i salig lycka
över makens kärlek under natten. När hon
se
dan tror att det inte var maken utan en
främmande man som hade älskat henne, blir hon
djupt olycklig och rasande. Var nattens lycka
värd så litet? Och får man spekulera över vad
som skulle ha hänt om hennes, av formella skäl
felaktiga misstanke, hade varit berättigad?
Det är tur att den amerikanska filmcensuren
inte har ställt sig dessa frågor, annars hade vi
väl aldrig kunnat fröjdas åt denna diaboliska
dialog.
Danny Kaye omger sig med många vackra
kvinnor, vilkas intellekt och själfullhet spelar
samma blygsamma roll som de brukar göra hos
sexuella önskedrömsobjekt. Männen är
roligare ; här är det främst två latinska affärsmän,
vars spel måste få varje storindustriman att
tvivla på sin samhällsfunktion.
Rivieraexteriö-rerna har tillvaratagits mycket bristfälligt, de
påminner med strömlinjeformad
meningslöshet mest om Miami Beach eller Catalina
Islands. Dekoren motsvarar exteriörerna i fråga
om prålighet och masseffekter, vilka trots en
viss stilisering lämnar ett glädjelöst, mekaniskt
och likgiltigt intryck.
Det var naturligtvis litet orättvist att i
ovanstående sammanhang tala om ”Simson och
Delila”. Där finns minsann inga undertoner, et
gamla bibliska kastrationsmotivet är utfört för
en amerikansk publik av stora barn och
dramatiskt utsvultna söndagsskolelever, med
masseffekter som De Mille behandlar med samma
vördnadsfulla suveränitet, med vilken fyra
miljoner dollar (filmens inspelningskostnader)
in-sättes eller uttages på banken, och med ett
barnsligt allvar som för länge sen har
upphört att vara skrattretande. Spektaklet har fått
ett både religiöst och politiskt underlag och
jag förmodar att förhärdade jesuiter eller
syd-statssenatorer glädjer sig åt detta, av
amerikanska kassarapporter att döma,
utomordentliga bidrag om mannen som ensam slog ihjäl
3 000 kommunister, nej, filistéer, tills han
rakades och oskadliggjordes av den syndfulla
Delila i bikinibaddräkt. Detta är det enda
allvarliga som kan sägas om denna
dödsallvar-liga film, inför vilken varje skämt måste bli
överkvalificerat. Det skulle i så fall vara en
randanmärkning som höll sig till spelreglerna,
nämligen att åtminstone en miljon dollar (mera
än två års statligt stöd åt svensk
filmproduktion) hade kunnat sparas utan att ens jesuitiska
sydstatssenatorer hade behövt bli ledsna för
det.
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
