Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Harry L. Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
Engelsk puritanism m. m.
Av paret Terence Rattigan och Anthony
Asquith väntar man sig glättig och s. k.
kultiverad underhållning. Det senare finns som tur
är inte i deras film ”Skuggan av en man”,
vars scenario för resten fick första pris vid
filmfestivalen i Cannes. Däremot har en annan och
mera allvarlig komponent smugit sig in i deras
arbete.
Filmen är på sätt och vis en variant av
”Hets” och illustrerar i detta avseende
skillnaden mellan engelsk och svensk — eller ingmar
bergmansk -—• auktoritetsuppfattning och
erotik. Den handlar om en gammal lärare, inte
skolans Caligula utan mera oneutralt dess
Himmler, just när han bitter och besviken skall
sluta sitt arbete, saknad av ingen, med
undantag kanske för en enda skolpojke, och så
efterträdaren, som utan fördomar plötsligt ställs
inför tragedin i en annan människas totala
misslyckande och resignation. Läraren, vars sexuella
oförmåga antyds i dialogen, är gift med en
yngre kvinna. En gång trodde han på
möjligheten av ett gemensamt liv, på något slags
brygga mellan hennes sensualitet och hans
förandligade kärlek. Men äktenskapet har utvecklats
till en tortyr från hennes sida, som till och med
kväver hans känsla för den älskade klassiska
dikten.
Främst tack vare Michael Redgrave i
lärarens roll ger filmen med genomträngande
förståelse och moget perspektiv en bild av lärarens
tragiska storhet. Hans konflikt med hustrun
och kanske ännu mera hans förhållande till den
unga eleven — med sidoblickar till det
gre-giska ödesdramat — förvrids dock till ett
mycket puritanskt plan med förtäckt homosexuell
anstrykning. I skildringen av makan saknas den
djupa förståelse man finner i lärarporträttet.
Hon framställs som en vedervärdig och gemen
hona, vars drift med nödvändighet syftar till
total förstörelse. Pojkens sympati för läraren är
för all del hj ärtknipande, men psykologiskt
orimlig och präglad av en etonperverterad
hurt-friskhet och boyscoutshygglighet som är mera
karakteristisk som symtom än som
människoskildring.
I dessa avseenden var ”Hets” mera
realistisk och nyanserad. Denna svenska film
försökte se könskonflikten också från kvinnans
sida, även om perspektivet något påverkades
av kombinationen mellan Bergmans diaboleri
och Sjöbergs sinne för dramatik. Även
förhållandet mellan läraren och eleven, sett med den
senares ögon, är präglat av en betydligt större
psykologisk hållfasthet än vad ”Skuggan av
en man” presterar. Intensiteten i ”Hets” och
kanske Stig Järrels överdrivna spel gjorde dock
en karikatyr av Caligula — något som
engelsmännens tro på auktoriteter och sympatiska
önskan till förståelse för detta speciella fall inte
tillåtit i fråga om ”Himmler”.
Michael Redgrave gör i denna film en
fantastisk uppvisning, en sj älvständig artistisk
porträttering, vars detaljrikedom torde sakna like
i filmhistorien. Särskilt gäller detta två
toppavsnitt, dialogen dels mellan läraren och hans
efterträdare, dels mellan läraren och hans
hustrus älskare. Med korta meningar och en till
ytterlighet behärskad plastik skapar Redgrave
ett nästan outhärdligt och av plågsam
förståelse etsat reliefdjup för en lidande människas
fiasko och resning. Tyvärr förbjuder
manuskriptets principiella uppläggning en liknande
upplevelse i slutavsnittet. Lärarens avskedstal
och åhörarnas reaktioner är där tendentiöst
utformade till publikens behag och det engelska
samhällsskickets bevarande.
Filmen är så fast förankrad i spelet, i
synnerhet hos huvudrollen, att berättelseteknikens
uppgift endast får bli den diskreta ramens.
Asquith har förstått detta och nöjt sig med en
vårdat fotograferad skolmiljö och en lugn och
brett flytande bildväxling.
Eva Dahlbeck skriver i sista numret av
Biografbladet om skådespelarens syn på film och
teater, att det senare föredras därför att
man vid en filminspelning inte kan växa sig
in i rollen organiskt. ”Skuggan av en man”
är en åtminstone lika kraftig dementi på —
eller undantag visavi — dessa synpunkters
giltighet som fru Dahlbecks egen prestation i t. ex.
”Bara en mor”, vars slutavsnitt har en
känsloladdad styrka av samma intensitet som
höjdpunkterna i ”Skuggan av en man” och
ingalunda ensamt beror på en skicklig regissörs
personinstruktion.
För sin prestation fick fru Dahlbeck en
välförtjänt utmärkelse vid Filmsamfundets årliga
plakettutdelning i maj. Samtidigt visades
avsnitt ur kommande filmer, däribland Alf
Sjöbergs ”Fröken Julie” och Ingmar Bergmans
”Sommarlek”. Det lilla man såg lovade
åtminstone två knallsensationer till hösten och
därmed rehabilitering för svensk
filmproduktion, som under den gångna säsongen torde
kommit nära ett absolut bottenrekord, att döma
av Bio gr af bladets omröstningslista för årets
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
