Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—augusti. N:r 6 - Lasse Bergström: Radiokrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOKRÖNIKA
kommentatorns uppgift att göra ner allt som
inte är i amerikansk nöjesstil: lätt, snabbt och
oömt. Skrik om mera kultur i radion skorrar
kanske både falskt, underhållningsfientligt och
orättvist, men det får vara någon måtta på
populariteten om utvecklingen ska krypa
framåt.
Sommarlekar
Att sedan det ”kultursnobbiga”
programmet — ”Vår lilla sommar: drömmen,
verkligheten och efteråt” — inte var helt fulltonigt är
en annan sak och f. ö. fullt naturligt med tanke
på byggsatserna av snabbt fångade och snabbt
vidarebefordrade impressioner. Nu klickade
det tomt och klack till med poetisk
översinnlighet i ungefär lika stora mått och den artistiska
tanken var många gånger vackrare än
utförandet. Bäst av de tre avsnitten (med sinnet för
radions uttrycksmedel som nämnare) var nog
Ingrid Arvidssons drömska första, mixat med
journalistisk näsa och poetiskt hjärta i skön
förening. Resultatet blev oftast betagande oroligt:
satiriskt och satyriskt, paradoxalt och
parodiskt. Efter denna lek med radions och vårens
möjligheter kom Bengt Anderberg med
högsommaren, de inbjudande gröna ängarna och
den dallrande solhettan över krigsmannens
vardag — en improvisation utan gjutform, men
onekligen både öronfägnande och doftrik. Stig
Dagerman, slutligen, berättade hoppfullt och
parodiskt dramatiskt om paret som vågade
trotsa årtidslagarnas bud om höst — en satir
med något okontrollerad helhet men glimrande
i mången minut.
Hans Dahlin stod för regin — med ett friskt
grepp om spaken till den akustiska lekmaskinen
och hörbar säkerhet i de medverkandes led,
trots att programmet kördes fram utan
överdrivna förberedelser.
Två nya radiopjäser
Det är inte omöjligt att Per Verner-Carlsson,
som i månaden juni debuterade med hörspelet
”Marie”, en gång kan komma att skriva ett
bra radiodrama. I hans förstlingsverk fanns en
formbehärskning, som imponerade — men
tyvärr just ingenting att gjuta i formen.
Hans ”Marie” är ett spel om ensamheten
genom människornas bundenhet vid varandra,
om minnen som klibbar fast i vägen och om
människor som vill men inte kan bryta nya
stigar. Ett tema, som är ömtåligt och som blivit
ömtåligare genom slitning — Per
Verner-Carlsson var lika bunden av minnen som hans
diktade personer. Men formen var intressant
och den gav aningen om något nytt i vardande:
dramatisk dialog i ordinär bemärkelse fanns
inte, men de fyra personernas inre monologer
var byggda mot varandra till ett ganska
verkningsfullt lyriskt-dramatiskt språk. När den
unge författaren helt kan dra sig ur den
peko-ralistiska tidscirkel han lätt råkar in i, bör det
som sagt kunna hända något i ovissheten
utanför alla cirklar.
Ingmar Bergman intar en märklig ställning
i 40-talets förgångna värld. Med egenskaper
som gjorde honom till fullblod i ångesthagen
blev han lätt bortglömd i det litterära vetandet,
trots att hans insatser som skrivare inom
(speciellt) film och teater inte borde gjort bort
honom bland folk som uttrycker sig mellan
bokpärmar. Han var ett renlärigt och renhårigt
tidens barn och hans s. k. gymnasialitet, som på
film yttrade sig i att Kar de Mumma kunde
parodiera honom i sina revyer (och kan det
än) och på teater i en förkärlek för tempo
furioso, som retade alla med uppnådd rofylld
ålder, rymde en fint avstämd ung livskänsla.
Hans andra andning lär ha börjat nu: med
filmen ”Sommarlek”, som ska vara vacker men
som vi ännu inte vet mycket om, och med
radiopjäsen ”Staden”, en trolig avledare till det
likaledes omtalade men ospelade dramat ”Joakim
Naken”.
Har man någon gång fått den uppfattningen
att Bergman inte är starkast som dramatiker,
åstadkom inte radiodebuten någon nämnvärd
förändring. ”Staden” är ett strängt personligt
stycke, en uppgörelse med ”minnenas stad”,
och man känner igen sig på de förgångna
markerna. Genomgången är inte ointressant, men
odramatisk — trots att Olof Molander
förverkligat de flesta av pjäsens möjligheter och trots
att Olof Widgren gjorde sitt bästa för att ge
Joakim med äkta inre skälvningar, fanns endast
något, inte tillräckligt.
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
