Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Karlzén: Kanske i morgon. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN KARLZÉN
KANSKE I MORGON
Efter att dröj ande ha gått nerför den första
halvtrappan blev jag stående med handen på
ledstången. En utsocknes skulle inte ha behövt
någon större kännedom om lokaliteterna för
att ta sig in på kontoret. Man kunde t. ex. gå
genom lagerrummen. Nu tvekade jag inte
längre utan klev snabbt uppför trappan igen,
öppnade dörren till kontoret och steg in. En
mjuk veckoslutsfrid rådde i rummet, en
stillhet som nästan verkade förnäm eller högtidlig,
som i en kyrka. Ingenting av förmiddagens
snärj och spring fanns kvar här nu, de svarta
telefonerna såg sömniga ut, allt låg prydligt på
sin plats.
Jag tittade på lådans nyckelhål. Med en
krökt spik skulle en händig person lätt ha
kunnat få upp det löjligt okomplicerade låset.
Jag tog fram nyckelknippan och öppnade
lådan. Där låg pengarna, nära tvåtusen, ingen
överväldigande summa men tillräckligt stor
för att kunna ge upphov till trassel och
obehag om någon lyckades ta sig in här och stj äla
den. Det var en hel del tior och femtilappar,
och för att de inte skulle skrymma för mycket
fördelade jag dem på olika fickor.
I backen upp till Entre Rios kände jag en
svag oro, en liten kittling nedåt maggropen,
och ändå skulle jag inte företa mig något
särskilt tnervspännande, jag skulle bara göra
några obetydliga inköp, ett par handskar, en
chokladask, en grammofonskiva. Inte alls
något märkvärdigt. Och det var lätt gjort, för
butikerna låg tätt intill varandra. Det dröjde
inte heller länge förrän jag hade mina tre
paket under armen.
Utanför Kaminskijs starkt upplysta
skyltfönster stannade j ag och tittade på nyinkomna
tyger. Han höll sig med för grälla färger, men
han sydde inte illa om han märkte att man
ville ha ett gott arbete gjort. Han hade för
resten sytt den blågrå som jag hade på mig.
Jag steg in i affären, som var översvämmad
av ett våldsamt mjölkvitt ljus från de stora
elektriska globerna i taket. Han satt bakom sin
disk och såg ut precis som vanligt. Det stora
ansiktet sken av en rund, blank snällhet. Hans
blå, lite trötta ögon och hans ofarliga
potatisnäsa jagade bort varje misstanke på något
semitiskt, men han var jude. Han reste sig,
krökte ryggen lite och ställde om sig till
kundbehandling.
— God kväll, hälsade jag. Varmt! Och jag
tog ett tag med näsduken över ansiktet. Jo,
jag undrar om herr Kaminskij skulle vilja
vara vänlig och ta hand om de här
småsakerna, sade jag och lade mina tre paket på
disken. Och vara snäll och lämna dem till
Maria, med en hälsning från mig. Jag har
tyvärr inte tillfälle att göra det själv. Jag har
ett ärende in till stan ...
Och så log jag mot honom, men något
konstigt var det säkert med mitt leende, för han
log tveksamt, nästan skyggt tillbaka. Vad var
det han såg egentligen, den gamle mannen?
Kunde han märka min inre otrygghet under
all min yttre elegans, under snobbnäsduk,
sidenskjorta och allt?
— Visst vill jag göra det! sade han med
sin milda, trötta röst. Men kommer ni inte
hem till kvällsmat? Hon, jag menar Maria,
hade ju ordnat med en liten bjudning ...
Jag log igen:
— Det går tyvärr inte. Men var snäll och
hälsa henne så mycket.
Hans runda axlar såg ledsna ut, kanske inte
bara för Marias skull; han skulle nog inte ha
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
