Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Karlzén: Kanske i morgon. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANSKE I MORGON
haft något emot att dricka ett glas vin och få
sig en pratstund med mig. Hans feta, vänliga
händer som stödde sig mot disken såg ut som
två stora hjärtan.
Jag kom ut på Entre Rios igen och gick
några steg framåt. En natt hade en
poliskonstapel hittat mig sovande på en bänk långt
nere i ändan av Saenz Pena och vänligt frågat
mig om jag hade husrum. Hade jag haft ett
”ärende” den gången? Eller var det ”ärende”
om man strövade så här en gata framåt och
tittade rakt ut i luften?
Mitt infall att lämna presenterna till hennes
far och inte till henne själv fick något särskilt
komiskt över sig när jag såg henne komma
ut ur huset där de bodde. Hon var barhuvad
och hon hade bråttom.
— Stopp, här kommer ingen förbi! sade
jag och slog skämtsamt ut med armarna.
Blodvågen som alltid var redo att rusa upp
i hennes ansikte — ett ansikte med samma
blanka, runda snällhet som faderns — sköljde
över det så häftigt att hon fick tårar i ögonen.
Jag ansträngde mig att hålla blicken borta
från hennes rultiga kropp och tj ocka ben. Men
hennes trubbiga näsa och hennes fräknar såg
jag. Varför inte hennes ögon och tänder? De
var ju vackra.
— Säg mig en sak, Maria, är det sex ni har
i handsknummer?
— Ja, varför...
— Alltid bra att veta. Men ett slags
vemodsfyllt medlidande malde i mig: hon är
omöjlig, omöjlig.
Gatans alla ljud: försäljarnas mässande rop,
spårvagnarnas vassa vinande och hetsiga
sprakande, bilhornens ljusa råman den,
tidnings-grabbamas illtjut, allt detta sprutade sina
kaskader över oss där vi stod på den breda
gångbanan.
— Och hur känns det att vara hela
nitton år?
— Det är roligt förstås. Jag menar: man
känner sig vuxen ...
Jag tog ett halvt steg emot henne och sade
mycket allvarligt:
— Hör på, Maria! Säg mig uppriktigt: vad
anser ni om den här dumma komedin?
Hennes rodnad sjönk undan och hon blev
mycket blek. Fräknarna stack mig i ögonen.
— Komedi? Jag förstår inte...
— Åhjo, det gör ni nog. Både ni och jag
förstår mycket väl vad det är fråga om. De
andra, jag menar era systrar och er mamma,
kanske också er pappa, de förstår det nog inte.
Jag gjorde en grimas och drog ett djupt
andetag innan jag fortsatte:
— Om inte allting förenklas och förgrovas,
då känner sig folk lurade. Tror ni inte att
era kära systrar och er duktiga mamma
missförstår situationen? Var så säker! Skulle Han
komma på den idén att ge Henne
födelsedagspresenter, ja då ska ni få höra dem nynna
sina hummande melodier, som säger att vi
förstår så väl, så väl hur det är ställt. Det ska
ni tänka på i kväll! Men nu ska jag inte
uppehålla er längre. Jag hoppas att det blir
en trevlig afton.
— Men... kommer ni inte hem ?
— Nej, det kan jag tyvärr inte. Men det
går nog bra ändå. So long!
En buss svängde just i hörnet och jag
hoppade upp på fotsteget. Jag kunde se att hon
stod kvar ett ögonblick innan hon långsamt
gick vidare.
Jag visste inte vart bussen var på väg, men
att jag inte ville ”hem”, till hennes bjudning,
det visste jag däremot, eller trodde mig veta.
Systrarnas högfärd och småfräckhet gjorde
mig alltid något litet förbannad, men framför
allt ogillade jag deras översitteri mot Maria,
lillasyster; de trodde att hennes vänlighet var
lika med svaghet. De såg bra ut.
När jag hade åkt i tio minuter steg jag av,
men sedan stod jag en lång stund och stirrade
rakt framför mig. Man kunde ju sätta sig
på en bänk under ett av de stora träden och
lyssna till grodornas eviga kväkande. Men
man kunde ju också gå in på ett apotek om
man hade lust. Det låg ett alldeles i närheten,
och jag gick dit.
— Femtio sömntabletter.
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
