Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Karlzén: Kanske i morgon. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN KARLZÉN
Jag fick mina tabletter och stoppade dem på
mig. De gjorde en liten utbuktning på
kostymen, så jag flyttade dem över till högra
bakfickan, men där hade jag nyckelknippan. Då
pillade jag ned asken i vänstra bakfickan. Där
låg den bra. Sömntabletter var trevliga och
hjälpsamma saker, det hade jag märkt.
Men det är klart att jag kunde också ha
gått in i en järnaffär och sagt så här:
-— Jag skulle vilja ha en bra revolver, en
Colt t. ex. Den där stora som går igenom en
tvåtumsplanka på femtio meters håll. Är det
inte jämnt hundra den kostar?
Hade jag verkligen varit övertygad om att
jag behövde en sådan apparat så skulle jag
omedelbart ha köpt en. Men jag var inte alls
övertygad. Däremot tyckte jag att det skulle
smaka gott med ett glas vin och jag gick in
på en automat. Efter två glas började jag
känna mig hungrig. Gudskelov ändå att det
fanns något som hette vanlig, rejäl hunger!
Den var entydig, bussig på något sätt.
Restaurangen dit jag sedan kom hade något
slags halvsjaskig emigrantromantik över sig,
ett misslyckat försök till Vilda Västern eller
något i den stilen. Det var inte mycket folk
där, bara några ensamma karlar som satt och
hängde vid sina ölsejdlar och enkla maträtter.
Lokalen var inte bred men ovanligt
långsträckt, som en smal säck. Över dé omålade,
duklösa borden föll belysningen snål och
black. En obestämd lukt av våt sågspån, matos,
tobak, öl och gammalt damm svävade som
ett osynligt moln i luften och påverkade till
och med synsinnet så att allt tedde sig gråare
och tristare än det egentligen var.
— Var snäll och ge mig en råbiff, sade jag
till kyparen. Men jag skulle vilja ha köttet
skrapat, inte malet. Och så paprika och en rå
äggula.
— Någonting att dricka?
— Ett glas öl. Tack.
(Hela veckan hade vi gått och väntat på
sändningen nerifrån Tandil, och chefen hade
förlorat tålamodet. Klockan tre hade han
lämnat kontoret och kört sin väg i den stora bilen.
Vid fyratiden hade naturligtvis sändningen
kommit, och det hade blivit rusning, rena
paniken. Det förklarade varför jag hade haft de
tvåtusen liggande i min låda.)
Det kom in en man och slog sig ned vid ett
bord framför mig. Med den berusades
försiktiga men osäkra rörelser ställde han ifrån sig
ett stort runt paket på en stol. Han var en
lång karl med breda axlar. Jag fäste mig
också vid hans välsittande blå kostym och den
diskret gula slipsen. Han hade ett rätt fint
ansikte, men det var inte lätt att säga vad han
hade för slags yrke. Jag tittade på hans
händer och gissade att han var maskinist på en
båt. Han beställde en visky.
Jag fick min råbiff, som inte såg oäven ut.
I samma ögonblick spelade musiken upp, med
en oväntad skräll som om någon hade tappat
en bricka full av glas. Allas ansikten vändes
uppåt mot den estrad alldeles under taket där
den lilla orkestern satt uppspetad.
Maskinisten (om han nu var det) svängde
kvickt i sig sin visky och beställde genast en
till. Nästan lika snabbt drack han ur den också
och fick in en tredje. Jag tänkte på att det var
nära trettio grader varmt, jag tänkte också på
hur mannen skulle känna sig när han vaknade
nästa dag, men för övrigt pysslade jag med
min råbiff, som var verkligt god.
Efter tredje glaset petade nykomlingen hål
på paketets övre del, lyfte av ett runt lock
och lutade sig fram som för att ta sig en titt
på paketets innehåll. Han rörde läpparna, och
huvudet nickade upprepade gånger. Sedan
satte han på locket igen och bad att få betala.
När han lyfte upp det runda paketet sade han
ganska tydligt:
— Då går vi då, Charlie!
Jag trodde först att det var till kyparen han
sade det, men denne visade inte något tecken
till att en sådan förmodan var riktig. Både
han och jag följde mannen med blicken där
han sakta gick bort mot dörren. Det slog mig
att allt hos honom, hållning, rörelser,
ansiktsuttryck, röjde en stor sorg, ja det var som
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
