Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Karlzén: Kanske i morgon. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANSKE I MORGON
om han hade tvivlat på att han skulle orka
med den.
— Vad kan han ha menat? slapp det ur
mig när mannen försvann ut genom dörren.
Kyparen plutade ut med munnen och ryckte
lite på axlama.
— Vem vet! En konstig prick i alla fall.
Han torkade långsamt av bordet med sin
ser-viett och såg bort mot dörren.
— Har han varit här förr?
— Nej, det tror jag inte. Han var väl
sjöman.
Klockan var lite över åtta. Om nu hennes
bjudning varade ända till framåt tolv, då
skulle jag bli tvungen att drälla omkring på
stan i fyra långa timmar. Det fanns barer, det
var sant, det fanns också biografer, det fanns
mycket annat som man kunde slå ihjäl tiden
med. Det var bara det att j ag inte hade lust.
Jag satt kvar en stund och lyssnade på
musiken innan jag kunde besluta mig för att
lämna lokalen. En lätt oro bubblade upp i
mig, ett slags löjlig förväntan, något sådant
som jag brukade känna när jag ville träffa
människor, kort sagt: jag var inte hemma hos
mig själv, som någon har uttryckt det där
veliga tillståndet. Jag betalade och gick.
Jag fick genast se honom när jag kom ut
ur restaurangen. Han satt på en bänk under
ett träd, med huvudet nedsjunket mot bröstet
och ena armen tungt stödd mot paketet. Efter
en liten tvekan gick jag bort och satte mig
på bänken. Det var tydligt att han inte märkte
det.
— En renhårig kille, det var vad han var,
sade han med-otydlig röst.
Han började prata för sig själv, men så
sluddrigt att jag ingenting kunde uppfatta av
det. Därpå plötsligt tydligare:
— Man vet ju hur Charlie var. Envis. Och
stark. Stark som fan.
Mumlet började igen, men efter en
hark-ling blev rösten klarare:
— Och så slängde han ut allihop... ja det
var likt Charlie.
Efter en lång stunds tystnad kom det fullt
tydligt:
— Magsår? Det var ju snack. Det hittade
de på för att ha något att skylla på. Det var
inte farligt med hans magsår. Inte alls. Va
fan...
Hans huvud sj önk ned mot bröstet och efter
några ögonblick sov han. Med ens kände jag
mig som hans skyddsängel: j ag kunde ta hand
om honom, svara för honom om det kom polis.
Jag väntade i fem minuter. Grodorna höll
på med sitt tröttsamma kväkande, en trist olåt
som lade en grå hinna över sinnet. Hans arm
gled ned från paketet och när den stötte emot
bänken for han upp, yrvaken.
— Nej, så jäv ...
Han stirrade på mig med tom, stor blick.
— Förlåt, sade han grumligt, men vad ...
vad heter ... vad är det här för ... jag menar
är det långt till hamnen härifrån?
— Ähja, det är en bit, men med en bil...
— Med bil ja! Men se en annan har ju
gjort sina svängar, hela eftermiddan, och nu
är man liksom utan stålar och allting. Det har
gått stup i ett, ända sen jag kom från
krema-toriet... Ursäkta, men min herre...
— Jag kan skaffa en bil.
Och utan att invänta hans svar gick jag
bort till trottoaren. Den tredje som for förbi
var ledig. Just då föll det mig in att jag kunde
följa med ett stycke, och när chauffören
frågade vart han skulle köra gav jag adressen
till kontoret.
— Förbannat hyggligt av er, sade
sjömannen och sjönk tillbaka mot ryggstödet i bilens
baksäte. Han hade paketet mellan fotterna.
Men se jag vill ju gärna göra rätt för mig...
— Det är ju en struntsak. Ni får en tia.
Eller behöver ni mer?
— Nej för fan! Kommer jag bara ombord
så ordnar sig allting. Ni förstår: jag är lite
vissen just nu, Charlie var en gammal
kompis, vi hade gått i samma båtar, många gånger.
Han var andre i den här skorven vi kom med.
Men nu har jag honom i alla fall med mig
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
