Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Karlzén: Kanske i morgon. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN KARLZÉN
hem, till hans gamla morsa... Förbannat
hyggligt av er, som sagt, att ni kom så här...
— Ingenting att tala om. Men här ska jag
av. Godnatt, och tack för sällskapet!
När jag hade lagt tillbaka pengarna i lådan
gick jag obeslutsamt fram och åter på golvet.
Vi hade en stadsplan hängande på väggen och
jag ställde mig att glo på den utan att se den.
Ett par gånger förde jag handen till
telefonluren men kunde inte besluta mig för att ringa
upp henne. Jag sjönk ned på stolen vid mitt
skrivbord och lekte tankspritt med
papperskniven. Förmodligen satt de just nu ute i
pation, för värmens skull, och jag skulle bli
tvungen att hälsa på sällskapet. Och så skulle
de dra ned mig på en stol, truga i mig den
goda maten, slå vin i ett glas. Nej, det gick
inte.
Jag lyfte av huven på en av skrivmaskinerna
och satte in ett pappersark. Men sedan satt
jag bara och lekte med tangenterna. Vad var
det jag ville skriva? Något slags brev?
Har Ni tänkt på (skrev jag) att de flesta
människor har lyckats få ankaret i någonting,
ett arbete, en karriär, en ärelystnad, något
slags familjelycka, ett patos, kort sagt:
någonting som betyder fast grund för dem. Under
ett antal år har jag matat mina sinnen med
intryck, starka, ibland banala, någon gång
ovanliga. Hur som helst: det har varit min
lilla specialitet. Men nu tycks det nöjet raskt
närma sig slutet, först och främst därför att
jag inte vill leka vilde längre.
Förlåt en drastisk liknelse: jag känner mig
som om jag hade gjort i byxorna. Det är inte
särskilt tragiskt, men det är naturligtvis inte
alls angenämt. För en stund sedan träffade
jag en djupt olycklig människa, en maskinist
på en båt; han hade förlorat en god vän, men
hans sorg föreföll mig mera meningsfylld än,
ja än det som jag har att dras med. Ska jag
kalla det för tomhet? Eller väglöshet? Eller
ett slocknande?
Att träffa goda människor, i den gamla fina
betydelsen, gör mig förbryllad. Ni vet vad jag
närmast tänker på: Er tj änstvillighet, Ert
tålamod, Er ödmjukhet — Er Martaroll. (Tro nu
för all del inte att jag underskattar den
verklighet hos Er som döljer sig bakom Ert
namn...) Och sen? Ja, säg det! Kanske är
det nyfikenhet, kanske något annat. Men Ni
vet, för Ni är ju skarpsynt och klok, att ett
skedblad nyfikenhet inte är mycket att komma
med, det räcker inte långt för att ersätta all
den förblindelse och alla de illusioner man
måste bygga på. Det håller Ni väl med mig
om? Och vad ska man säga om kroppens
klarsyn och skarpsinne? Ni förstår vad jag
menar: vi har ju sett vettiga karlar fastna för
våp med vacker kropp... Det kanske finns
ett slags genialitet som inte sitter i huvudet?
Jag har gått omkring med fickorna fulla
av pengar, ett synnerligen oförståndigt tilltag,
men nu har jag lagt dem tillbaka i lådan där
jag tog dem. Rädslan för att de kunde bli
stulna var ett av motiven till att jag tog dem
med mig, det är ju klart, men långt nere i
botten på mig själv kan det tänkas att jag
hittar konturerna av något annat, något som
liknar en kvinna, inte rund och snäll utan
ormlik och farlig, som än så länge bara är
en bild av min besynnerliga längtan. Bakom
detta finner jag kanske ännu ett: behovet att
råda bot på bitterhet och missmod, som jag
inte vet orsaken till, men kanske är det just
Ni som är denna orsak. Jag vet det inte. Det
kan naturligtvis också vara så att det blir
bitterhet och missmod av ens maktlöshet, eller
klarare: detta att man måste förbli en
bak-bunden åskådare till det underliga läggspel
som vi kallar för ödets ironi. Men går jag
ännu djupare ned så kommer "jag väl aldrig
upp! Därför stopp.
Om en liten stund tänker jag ringa upp Er.
Det var Maria som svarade. (Hade hon
verkligen en så vacker röst?) Först nu slog
det mig att jag inte visste varför jag hade
ringt upp henne.
— Jag har skrivit ett brev till er, sade jag
för att ha någonting att säga.
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
