Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Margit Abenius: Simone Weil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
SIMONE WEIL
Simone Weil hör till de stora författare
som inte kan återges med andra ord än sina
egna. Att omskriva henne måste alltid bli att
beslöja eller försvaga någonting som i sig
självt är naket och i sin osökthet starkt. Den
viktigaste frågan blir därför hur man ska
överföra hennes tankevärld till svensk kultur,
så att de rätta läsarna finner vägen fram till
tröskeln. Man är tacksam för biografiska
upplysningar och än mer för utredningar av
bakgrunden till hennes filosofi. För egen del
skulle jag vilja ta upp enstaka motiv och
meditera över dem. Hos oss har hon presenterats
först av Kajsa Rootzén och sedan — mer
ingående — av Sven Stolpe som också har översatt
ett antal maximer av henne i tidskriften Credo.
Svensk litteraturs vaksamma och anonymt
verksamma utpost, Erik Mesterton, gav tidigt
signaler, och små spår därav har hittills
märkts på ett par håll. På kontinenten skrivs
det för närvarande ganska mycket om henne,
särskilt i anglosachsisk miljö. Och man kan
ganska säkert förutspå, att det kommer att
skrivas och talas ännu mer om henne i
fortsättningen.
Simone Weil föddes 1909 i Paris i en
välbärgad judisk familj och fick av sina
förstående föräldrar och en genialiskt begåvad
bror en utomordentlig uppfostran som från
början gav vid horisont. Broderns lysande
utrustning — han var matematiker — kom
system att misströsta om egna gåvor. Under
en kris i fjortonårsåldern sörjde hon djupt
över att vara utestängd från det ”sanningens
transcendenta rike”, där bara de verkligt stora
genierna hade tillträde — om det var så, ville
hon hellre dö än leva. Men efter månader av
själsmörker bröt den vissheten fram —
”plöts
ligt och för alltid” — att vem det vara månde
som åtrådde sanningen och med oavlåtlig
uppmärksamhet beredde sig att motta den, också
kunde få bli delaktig av den och då själv bli
ett slags geni, även om han aldrig förmådde
göra det synligt för världen. Och detta: att
den som ber om bröd inte får stenar är
grundvisshet och genomlöpande tema hos Simone
Weil. Hon studerade vid L’Ecole Normale
Su-périeure, där hennes överlägsna intelligens,
strålande leende och ”gudaberusning” inför
Spinoza gjorde ett oförglömligt intryck.
Hennes lärare, filosofen Alain, lär vid
underrättelsen om hennes död ha vägrat att tro att
hon var borta: ”Det är inte sant, hon måste
komma tillbaka!” Tjugutvåårig fick hon plats
som lärarinna i Le Puy och började där närma
sig arbetarklassen och det arbetslösa
proletariatet. Hon delade sin lön med en arbetslös,
levde själv på minsta möjliga, ägnade sitt
pedagogiska geni åt fri undervisning och var
i allt sina skyddslingars vän och oförskräckta
förespråkare. Länge och intensivt fördjupade
hon sig i politik på yttersta vänsterflygeln;
hon var inte partiansluten men tycks ha
omfattat en närmast syndikalistisk åskådning.
Hennes genius drev henne att ta del i spanska
inbördeskriget på regeringssidan, men det
företaget slutade med att hon råkade skålla sina
fotter så svårt att hon blev hemsänd för vård.
Dessförinnan (1931) hade hon tagit ett
avgörande steg — skaffat sig plats på ett år i
Reynaultverken som vanlig arbeterska. Hennes
upplevelser där, av umbäranden, brutalitet,
förakt, glädjelöst och själsmördande slaveri
och andras olyckor, bröt hennes hälsa och
nästan krossade henne. ”Jag fick för alltid
slavmärket, det märke av rött järn som
ro
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
