Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Margit Abenius: Simone Weil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
marna brände in i pannan på sina föraktade
slavar. Ända från den tiden har jag alltid
betraktat mig som slav.” Året i fabriken blev
avgörande för henne — i alla avseenden.
Det tycks finnas en tendens att framställa
Simone Weil som en vanlottad: Stolpe
lägger en viss vikt vid att hon var ful, något
som motsägs av porträtten och beskrivningarna
av hennes leende. Själv skulle jag vilja vända
på saken och karakterisera henne som den
högt privilegierade som avkläder sig sina
privilegier och ikläder sig människans lott när
den är som tyngst. Det draget i hennes
karaktär framträder med en nästan gåtlik
ursprunglighet, ty redan som fyraåring — hon var då
”gudmor” åt en frontsoldat — vägrade hon att
äta socker och fordrade att allt skulle gå till
fronten; inte heller ville hon gå med strumpor
när de fattiga barnen var utan. Privilegierad
var hon redan genom intelligens och
kunskaper, genom att tillhöra ett kulturellt luftstreck
där man mognar snabbt och rikt och
slipper öda halva livet på att frigöra sig från
fördomar. Ett privilegium var det språk hon
övertog: Pascals, Valérys, slipat för andliga
nyansers uttryckande. Från hennes ståndpunkt
måste det säkert ha inneburit ett privilegium
att höra till en förföljd ras. Det föresvävar
mig, att det i hennes fall också var ett
privilegium att vara kvinna... Simone Weil var
bräcklig till hälsan, led av svår migrän, men
samtidigt måste hon ha ägt kraftresurser som
på något sätt ter sig ”övernaturliga”; kanske
också ett visst slags okänslighet för
människors domar och tycken. Hon hörde till de
karaktärer som gärna vänder den sträva sidan
utåt och först efter mycken taktfull vänlighet
visar det inres skatter. Och genom sin vana
att alltid säga den obekväma sanningen fick
hon många fiender; hennes ”Kritik av
marxismen” bragte henne till och med i livsfara.
Simone Weils sista år präglas av andra
världskriget och Frankrikes sammanbrott. När
hon under den nazistiska ockupationen
avstängdes från universitetet (såsom judinna)
tog hon plats som arbeterska på
bonden-filo
sofen Thibons lantgård. Thibons skildring av
hennes liv där är gripande. Hon deltog om
dagarna i det tunga arbetet med vinskörden,
medan hon ägnade kvällarna åt studier,
undervisning och samtal om religion, väl också
författarskap i den korta anteckningens form.
Tidigare hade hon i Marseille lärt känna
domini-kanern fader Perrin, som hon tydligen var
mycket fästad vid, och samtalen med honom
stimulerade troligen hennes skriftställarskap.
Efter mycken tvekan lämnade hon landet för
sina föräldrars skull. När Hitler angrep
Ryssland, tänkte hon ett slag bege sig dit, trogen
sin önskan att alltid vara hos de mest
beträngda, men hon kom i stället till London,
där hon på olika sätt deltog i
motståndsrörelsen. Hennes krafter var dock uttömda och
tillståndet förvärrades, därför att hon, fastän
sjuk, i lydnad mot sina åsikter vägrade att äta
mer än den knappa ordinarie ransonen. Den
lungtuberkulos som grundlagts under gruvåret
bröt nu ut. Hon fördes till ett sanatorium på
landet men stod inte att rädda. Trettifyra år
gammal dog hon den 24 augusti 1943.
I sin dramatiska korthet är Simone Weils
liv fängslande nog och en heroisk legend.
Ändå skyndar man nästan otåligt från
hennes liv till hennes tankevärld, från livet till
läran, ty det är den som verkligen angår
oss. Simone Weil ville vara anonym för att
inte skymma tankarna och hon har blivit
bön-hörd: många av hennes sidor äger just det
anonyma som utmärker den högsta
inspirationen. Lätt inses, att ett liv, så fyllt av
”lågande längtan”, inte gärna kan bli vare sig
långt eller fredligt. En av de sublima satserna
i ”La pesanteur et la grace” lyder: ”Si l’on
désire un amour qui protége l’åme contre les
blessures, il faut aimer autre chose que Dieu.”
Men vänder man blicken till hennes rent inre
utveckling, så är det ingenting brådstörtat i
den och ingenting av heroiskt kämpande. Helt
andra drag faller i ögonen: en betagande
visdom och långmodighet i själva sättet att
närma sig de höga tingen. Simone
uppfostra
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
