Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Margit Abenius: Simone Weil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIMONE WEIL
des i en anda av agnosticism, men ändå var
hon — som hon skriver i det beundransvärda
brev till Perrin där hon berättat sin andliga
självbiografi — född inom kristendomen, vars
hållning föreföll henne vara den enda
tänkbara och vars etiska imperativ hon i strängaste
mening tillämpade. Men hon lade
gudsproble-met åt sidan såsom olösbart och menade att
det var de rent jordiska problemen vi hade
att ta itu med. Så småningom — när
minnena från gruvan och det spanska
nederlaget hade mognat — gjorde hon några
erfarenheter av mystisk art, utomordentligt
ingripande, och fann att hon själv ägde
kon-templationens gåva i högsta mening. Därefter
läste hon mystikerna och hennes livssyn fick
sin djupdimension.
Simone Weil är som det framgår ingen
”gudssökare”, ett ord som hon misstrodde,
utan en ”funnen” eller en ”tagen”, och
motsättningarna i hennes tankevärld heter inte
företrädesvis ”tro” och ”tvivel” utan ”väntan”
och ”visshet”, eller — på ett annat plan —
”sanning” och ”villfarelse”. Trots att hon stod
nära katolsk tradition blev hon aldrig medlem
av katolska kyrkan. Hon älskade dess bruk
och ceremonier och särskilt den gregorianska
sången, hon kunde vörda människor som hade
funnit en form för sitt religiösa liv inom
kyrkan, hon ansåg kyrkan oundgänglig såsom
bevarare av dogmat, men hon älskade inte
”kyrkan själv” och kompromissade aldrig med
den i dess egenskap av officiell makt eller
kollektiv. Kyrkan var henne icke alhnännelig nog.
”Inte så: allt som inte är kristet är falskt,
utan: allt som är sant är kristet”, heter det i
en anteckning i ”La connaissance surnaturelle”
(s. 24). Simone Weils kristna kallelse inom
förnuftets domän fordrade av henne tankens
fullkomliga oberördhet av alla hänsyn, och
hennes hjärtas eld tålde ingen skiljande gräns
mellan ”vi kristna, vi fromma” och världens
massor av olyckliga och icke-troende.
Ingendera oavhängigheten kände hon sig kunna få
inom den nuvarande kyrkan.
Själv redigerade och utgav Simone Weil
ingen bok. Men hon önskade att hennes tankar
skulle komma till användning och
överantvar-dade åt ett par förtrogna sin litterära
kvarlå-tenskap. Denna bestod av brev, anteckningar
— ofta korta, tillfälligt nedkastade — samt
tidskriftsuppsatser. I nuvarande stund
omfattar hennes litterära oeuvre sex volymer, och
mer torde vara att vänta. 1948 utgavs ”La
pesanteur et la grace” av G. Thibon, som
försåg den med ett intressant förord; den
innehåller Simone Weils personliga mystik,
hennes anvisningar om vägen till fullkomning i
aforistisk form. Boken lär på en del håll ha
beskyllts för världsförakt och flykt från
medborgerligt ansvar, men ”L’enracinement” —
som skrevs i exilen på uppdrag av franska
regeringen för att stärka motståndsandan, men som
trycktes först sex år efter författarinnans död
av hennes hängivna beundrare Camus — ger
den sociala tillämpningen av hennes mystik:
de två böckerna är halvor av samma enhet.
”L’enracinement” har till undertitel ”Företal
till en deklaration om plikterna gentemot
människan” — formuleringen klart polemisk
mot 1789 års uppfattning, som talade om
människans rättigheter. Arbetet inleds av en
sammanfattning, där ”själens behov” slås fast
— med egenartad, bjudande auktoritet.
”At-tente de Dieu”, utgiven 1950 med fader
Per-rins förord och personliga argumentation,
anses av somliga som Simone Weils förnämsta
verk, något som kan sammanhänga med att
hennes rykte vid den tiden hade börjat tränga
igenom. Här finner man hennes
skiftnings-rika brev, ofta utomordentliga i formen, en
berömd meditation över ”Fader vår” och den
skakande essayn om ”Le malheur et 1’amour
de Dieu”. ”La connaissance surnaturelle”
består av helt och hållet oredigerade
anteckningar, ofta obegripliga, men ännu oftare just
genom sin frågande och skissartade karaktär
en verklig guldgruva för förståelse av Simone
Weils starkt förkortade uttryckssätt. Just i
dagarna har ytterligare två volymer
utkommit: ”Intuitions préchrétiennes”, innehållande
författarinnans kåserande föreläsningar i
Mar
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
