Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Margit Abenius: Simone Weil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
seille 1941—42 över Platon och andra
grekiska texter, samt ”Lettre å un religieux”.
— Härtill må läggas de essayer som ännu inte
samlats i bokform, exempelvis ”Reflexions sur
la vie d’usine” som visar hur realistisk Simone
Weils erfarenhet var. I sin stränga saklighet
långt mer gripande än de ”varmhj ärtades”
patos, tycks den förmedla själva essensen av
begrepp som rättvisa och medlidande. Om
Ilia-den — som författarinnan såg i kristet ljus
och betraktade som den oförlikneligt
objektiva gestaltningen av människan inför våldets
kalla stål, som förvandlar henne till sak och
som faller lika tungt på segraren som på den
besegrade — har hon skrivit en stor essay
kallad ”L’Iliade, poéme de la Force”.
Betydelsefull är också den korta, dogmatiska och
dessvärre svidande sanna ”Morale et
littéra-ture” som börjar:
Rien n’est beau, merveilleux, perpétuellement
nouveau, perpétuellement surprenant, chargé d’une douce
et continuelle ivresse comme le bien. Rien n’est
dé-sertique, morne, monotone, ennuyeux comme le mal. Il
en est ainsi du bien et du mal authentiques. Le bien et
le mal fictif ont le rapport contraire. Le bien fictif
est varié, intéressant, attachant, profond, plein de
séductions...
Den visdom och insikt som finns
sammanpackad i essayerna och de sex volymerna är
överväldigande rik och sammansatt och äger
denna enkelhet och enhetlighet som
återkommer i vågornas svall, pulsens slag och
planeternas dans. Att i en översikt försöka redogöra
för tankeinnehållet vore sannerligen ett lönlöst
företag. Men man kan framhäva vissa
återkommande motiv.
Grundtanken är att vi befinner oss utanför
Gud. Gud, som är allt och har skapat allt, har
avstått från makt och dragit sig tillbaka, för
att vi skall få vara någonting, och vi å vår
sida måste avstå från detta någonting — vårt
”jag”, vår skengudomlighet — för att Gud
återigen skall bli allt och älska sig själv genom
oss. Om man ser saken från motsatta
synpunkten, kan den i stället uttryckas så: Guds brott
mot oss är att han har skapat oss, och vårt
brott mot honom är att vi finns till. Om vi
förlåter Gud hans brott mot oss, så förlåter
också han vårt gentemot honom. Så tolkar
Simone Weil bönen ”Förlåt oss våra
skulder!” Gud som har präglat oss i hemlighet
återvänder till oss under livets lopp som en
tiggare och ber om vårt samtycke till den enda
fria handling som är oss tillåten, nämligen
jagets förintande inifrån, frivilligt och av
kärlek. ”Vi äger ingenting på jorden — ty
slumpen kan beröva oss allt — utom makten att
säga jag. Det är den som måste ges åt Gud,
dvs. förintas. Det finns absolut ingen annan fri
handling som är oss tillåten utom jagets
förintande.” Detta är den fria viljan. Men jaget
kan också förintas utifrån av övermäktigt
lidande och våld, av ”l’extréme malheur”, den
yttersta olyckan, vars fruktansvärdaste verkan
är själens död före kroppens.
Simone Weil skiljer på lidande och olycka.
Lidandet kommer inifrån. Martyren som vet
varför han lider och äger sina trosfränders
stöd är inte en olycklig, men Jesus var det.
Vi är vana att betrakta endast den hjälte som
går under inifrån såsom tragisk. Hos Simone
Weil drabbar olyckan utifrån, blint, grymt
som i ”Konung Oidipus” och Iliaden. Olyckan
är framför allt social. Den skär av alla en
människas rötter och fästen och fyller henne
med en känsla av skuld och besudling som
rätteligen borde höra samman med brottet
men som inte alls finns där. Det har slagit
mig, att det som Simone Weil kallar lidande
och olycka för min generation ofta är nevros
och vansinne. Så långt j ag kan minnas tillbaka
har vansinnets livsfaktum för mig varit det
avgörande motbeviset mot existensen av
Barmhärtighet (i metafysisk mening) och detta
utan minsta tvivel av det klara — om också
inte klart formulerade — skälet, att vansinnet
omintetgör vår möjlighet att säga ja eller nej
till ”en god inriktning”. Simone Weil med sin
egendomliga förmåga av identifiering med
slavar, utrotade folk och torterade genom
tiderna, slår sönder sjukhusväggarna och visar oss
”den yttersta olyckan” både som tidsbetingat
514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
