Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Margit Abenius: Simone Weil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIMONE WEIL
och som evigt faktum. Vad som brukar kallas
”det oförstörbara” kan helt enkelt när som helst
förstöras. (I ljuset av Simone Weils syn på
1’extréme malheur blir Karin Boyes ”Bön till
solen” underbart klar.) Vi har rätt att hysa
fruktan, att kasta oss på knä och be om
räddning från detta yttersta onda. Bönen ”Fräls
oss ifrån ondo” är en sådan bön.
I tillvaron ser Simone Weil två makter,
tyngdlagen och nåden. Tyngdlagen, la
pesan-teur, verkar överallt och på olika plan — inom
kroppen likaväl som inom själen — som
obeveklig, lagbunden determinering. Det enda
som kan bryta den är nåden, la grace. Också
nåden styrs av lagar som är minst lika stränga
som tyngdens: nåden kan inte nedstiga och
verka på jorden utan att vissa villkor är
förhanden.
Livet kännetecknas därför av en stor
motsägelsefullhet. Livet är omöjligt: det goda är
omöjligt, längtan är omöjlig osv. Ja, själva
kriteriet på verklighet är att man törnar emot
livets motsägelsefullhet. Att uppleva dessa
motsägelser i botten innebär att spikas på ett kors.
Men om man i den situationen förmår uthärda
och med den del av själen som inte är
lamslagen av olyckan förmår säga ja till det goda,
då är frälsningen inte långt borta och klyftan
mellan tyngdlagens värld och nådens
verklighet överbroas. Man rör vid Verklighet. Att detta
är vad som menas med ”saligheten” vet Simone
Weil, men hon aktar sig för att uttala det
högt. I övergivenhetens yttersta djup upplever
människan Gud såsom tystnad, men denna
tystnad är till brädden fylld av liv. Simone
Weil som i vanliga fall hellre skriver
”slumpen” än ”försynen” betonar starkt det
opersonliga och obevekligt lagbundna hos den
gudomliga försynen, vilket har råkat komma
bort i den nutida kristendomen, varigenom
mycken förvirring åstadkommits.
På frälsningens och fullkomningens väg
spelar viljan en mycket underordnad roll: man
kan inte lyfta sig själv. De passiva
tillstånden såsom tålamod, väntan,
uppmärksamhet skattas vida högre och är i sig så hand-
lingsfyllda att ord ännu saknas för att
uttrycka dem. (Kafka, Simone Weils rasfrände,
är väl den diktare i nutiden som klarast har
gestaltat outtröttligheten, liksom dess motpol
•—- tröttheten.) Inom oss arbetar en deifug
kraft som kommer oss att sky ljuset och fly
från det i skräck. ”Fantasin”, heter det,
”sysslar ständigt med att täppa till de springor,
genom vilka nåden kunde passera.” Simone
Weil kartlägger den reningsprocess som krävs
för att nåden ska verka i oss. Det är ett
ständigt nedbrytande, avklädande, avskalande av
jagillusionen och allt skenväsen som knyter
sig till den. Särskilt farliga är de falska
gudarna, den falska mysticismen; därför kan
enligt Simone Weil ateismen innebära en
rening. Hon skriver till exempel: ”Bland
människor hos vilka den övernaturliga sidan inte
är väckt, har ateisterna rätt, de troende fel.”
Olyckan och det onda är alltså för Simone
Weil inga motbevis mot Guds barmhärtighet,
ty de kommer oss att förnimma Guds
frånvaro: allt som ger djup känning med denna
frånvaro är dyrbart för henne. Den livssfär
där tyngden härskar och nåden är skymd,
heter i stället ”le social” — kollektivet, partiet,
”världen”, där man säger ”vi”. Och som
inkarnationer av ”le social” ser hon med
profetisk tydlighet två riken: det hårda och
grymma romarväldet och den judiska
präststaten. Rom och Israel blir för henne
sannskyldiga uppenbarelseformer av det totalitära
sinnelaget, den ena krasst oandlig, den andra
religiös, men med en Gud som är ”tung”.
”Det sociala” och ”det stora djuret” (ett
uttryck hämtat från Platon) är inte detsamma
som exempelvis en stad. Simone Weil har djup
ömhet för sådana på bruk och sedvänjor rika,
livsviktiga miljöer som hem och härd, bygd,
fosterland och arbetsgemenskap, som värmer
och sporrar själen och utan vilka ett
mänskligt liv inte är möjligt. Hon vill inte förstöra
dem utan tvärtom befästa och bevara dem.
Hon vet att människan behöver många och
starka rötter för att slå rot i sitt enda hem som
är universum. Framför allt måste hon rotfäs-
515
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
