Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Margit Abenius: Simone Weil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
tas i ett etos. ”L’enracinement” är en enda
kärlekslågande undersökning av det rötternas
uppryckande som Simone Weil var en så djup
kännare av, och av möjligheterna till ny
rotslagning. I fascinerande analyser, där den
väsentliga frågan: ”Hur skall den brutna
förbindelsen mellan materiellt och andligt
återknytas?” aldrig släpps ur sikte, där inte en
enda sida är gles eller vag utan allt förtätat,
sett, erfaret och genomarbetat av en kraftfull
tanke, spårar hon rotlöshetens yttringar hos
industriarbetare och lantarbetare, hos de
uni-versitetsbildade och hos nationen i dess helhet.
Den tar sig något olika uttryck på höger- och
vänsterhåll. Inom vänsterflygeln, med dess
ofta högvärdiga människomaterial, skiljer
Simone Weil klart mellan dem som vill
omvandla samhället så att alla kan rota sig där
och dem som vill sprida rotlösheten över hela
linjen. Hon ser att det är de sistnämnda som
håller på att ta överhand och vinna. Med
lysande åskådlighet klarlägger hon den djupa
intellektuella förvirring inom religionen som
vi så väl känner och som klyver sinnena i hån
och revolt, och härleder den — med rätt eller
orätt — från sammanblandning med romersk
statsreligion och gammalisraelitisk
nationalism; hon slår fast splittringen mellan
vetenskap och religion och pekar på en väg till
försoning, avslöjar våra falska begrepp om
storhet och ställer oss till sist, berövade alla
illusioner, inför frågan om vi överhuvudtaget
har någon civilisation värd att leva för:
Den europeiska kontinentens olyckliga folk har
behov av storhet ännu mer än av bröd och det finns
bara två slag av storhet, den äkta storheten, som är
av andlig art, och den gamla lögnen om att erövra
världen. Erövring är ersatz för storhet...
Denna nya rotslagning — som innebär en
återförening mellan andligt och materiellt —
kan i vår tid bara tänkas ske inom ett
livsområde: arbetets. Alla upprepar enformigt att
vi lider av en ensidigt materiell utveckling på
teknikens gebit; den störda jämvikten kan
därför inte återställas annat än genom en
motsvarande utveckling av det andliga inom
samma område. Arbetets sammanknytning
med det andliga (spiritualité du travail) är
den tanke som ligger fördold överallt i Simone
Weils verk — som ett frö i mullen. Olika
riktningar — marxister och kristna,
höger-och vänstersinnade — skulle alla kunna finna
något i den. Simone Weil ser arbetets realitet
(och hon kände både den lärda mödan och
kroppsarbetet) omvärvd av livspoesi, och
denna livspoesi kan inte ha någon annan källa
än religionen. Dyrkan av framåtskridandet är
henne främmande. En av hennes satser lyder
(i ”La pesanteur et la grace”): ”Det är inte
religionen utan revolutionen, som är opium
för folket.” Hon bävar för att ge sin tanke
publicitet i en tid som förvandlar allt vad
den rör vid till lögn. Ännu bör den fattas bara
som en tanke som vida överstiger människor
och samfund av i dag men som bör hållas
levande som en ledstjärna i allt:
Une civilisation constituée par une spiritualité du
travail serait le plus haut degré d’enracinement de
1’homme dans Tunivers, par suite 1’opposé de l’état ou
nous sommes, qui consiste en un déracinement
presque total. Elle est ainsi par nature Faspiration
qui correspond å notre souffrance.
Man behöver inte läsa många sidor av
Simone Weil för att slås av det ovanliga hos
henne. Hon kan verka som en anakronism.
Man skulle ha trott att tiden för själva hennes
art av begåvning hade varit oåterkalleligt
förbi. Ändå sammansmälter inte hennes gestalt
otydligt med svunna tiders helgon, vilkas
erfarenhetsskatt ofta tycks oss så svår att omsätta
i vår egen verklighet. Ty erfarenheterna —
och vilka erfarenheter — av krig,
folkutrotning, social och intellektuell rotlöshet, liksom
också fördelen av att leva i en tid när allt är
förlorat och längtan stor, dessa erfarenheter
är också våra och ger åt hennes verk dess
omisskännliga nutidsfärg. Det är riktigt som
Sven Stolpe säger, att hos Simone Weil
sammanlöper tidens ädlaste tendenser. Samtidigt
är det av vikt att understryka att hon är helt
annorlunda än samtidens författare och måste
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
