Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Margit Abenius: Simone Weil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIMONE WEIL
förbli oförståelig om hon ses utifrån gängse
ståndpunkter. Hon är ett språng över klyftan,
och om hon är ett helgon, så är hennes
helgonskap av ett hittills osett slag. Är hon kanske,
när allt kommer omkring, det ovanligaste av
allt: en klok som icke är ond och en icke
dum som är god?
Trots sitt nära samband med katolsk
tradition och psykologi tycks Simone Weil
knappast ha någon likhet alls med katolska
författare av Mauriacs och Graham Greenes typ,
och fast den stilistiska tradition hon övertagit
är Pascals, så är hon i sin passion för det
goda mer av Rousseaus art och en förädlare
av hans ansatser. Hon sammansmälter det
grekiska arvet nästan restlöst med
kristendomen, stöter bort det romerska helt och det
israelitiska till mycket stor del. Likt vår egen
Vilhelm Ekelund är hon en forskare inom
det andligas sfär men icke av vetenskaplig
stringens utan en mystiker och intuitiv, för
vilken ”sanningen” finns alltid och som
mottar den som nådamedel. Jag läser inte, jag
äter, har hon sagt om sig själv. Psykologiskt
har jag gång på gång tvingats jämföra med
Kafka och med Karin Boye, ty också hos
Simone Weil kan man ana en patologisk
belastning som ställt henne inför ytterligheter.
Men medan de två nämnda är dunkla diktare,
pressade mot mörka djup av sin daimon och
i vissa ögonblick förnimmande sig själva som
drabbade, anklagade, så är hos Simone Weil
tyngden på ett annat sätt bemästrad och
överblick skapad. Just överblick ger Simone Weil:
samlar alla åsikter, håller dem i sär, placerar
dem på olika avsatser och överblickar dem.
Denna mystiker var inte skald (fast man
har några dikter av hennes hand), men den
form hon ger sina tankar är ofta högsta konst.
Hennes eget stilideal var: att skriva som om
man översatte. Och så är det: texter med
ovanligt innehåll, ”övernaturliga”, som blivit henne
ingivna, översätter hon — lyhört, träffande,
utan avvikelse från originalet — till franska.
Ett naknare språk möter man sällan. Hon slår
fast bara, talar om hur det är — i
lärosat
sens ursprungsform. Simone Weil, så
oavhängig gentemot världslig auktoritet, är själv
— auktoritet.
Den osökta charmen i hennes språk är
också, skulle jag tro, mystiskt förbunden med
det faktum att hon har ätit sitt bröd i sitt
anletes svett, skördat druvor, böjd, i het sol,
under bar himmel, att arbetets hårda
verklighet har trängt in i hennes kött, så att hon
har fått igen det i en ogripbar must, som
annars brukar vara den autodidaktiske,
kroppsarbetande diktarens vinst. Också i det
fallet är hon en bro.
Bedömningarna av Simone Weils
personlighet och verk är helt naturligt skiftande och
kommer att förbli det. I katolsk kritik tycks
det framför allt ha diskuterats huruvida hon
är ortodox: om hon befinner sig utanför
kyrkan, som klockan i klockstapeln som ringer
samman menigheten, eller ”på tröskeln” ...
Man har funnit hennes värld för strängt
intellektuell, med för lite av naiv och innerlig
närhet, för mycket av frånvarokänsla. I breven
finns ett och annat uttryck för personlig
asketism som stöter bort — som en svaghet, som
detta alltför mänskliga som vidlåder också de
renaste personligheter. Hon är farlig för de
omogna, säger Thibon. Jag vet inte det. En
sund organism stöter med kraft ifrån sig det
osmältbara och förstår att vänta tills mognad
inträtt. Men vad jag vet är, att personligen
har jag aldrig någonsin mött en författare
av denna art, dvs. inom religionens sfär, som
så har öppnat utsikt efter utsikt, vidd efter
vidd för mig.
Simone Weils förmåga att citera är
utomordentligt fin; därför blir hon en pålitlig
vägvisare på dessa svårtillgängliga marker, där
felsteg är ödesdigra. Hon förenar de
starkaste motsatser — djup, samhällsomvandlande
radikalism och känsla för tradition, socialt
sinne och kontemplation, blick för det
naturnödvändiga och för frihet — i en harmoni,
vars verkan upplevs som skönhet. Hon
anbefaller inte något bestämt sätt att leva;
vittnar bara om att ett liv i sanningens anda har
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
