Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Teddy Brunius: Näckros — nekros. En undersökning av Ebbe Lindes dikt om Karin Boye. Med en kommentar av Ebbe Linde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄCKROS — NEKROS
lyrik genom att utlösa vissa begränsade
reak-tionsserier av ett större antal möjliga. Dessa
reaktioner varierar från läsare till läsare allt
efter deras gångna erfarenheter, doktrin,
temperament, kroppsbyggnad. Principiellt kan man
dock överblicka en dikts räckvidd, om man har
klart för sig diktens mångtydiga karaktär.
Vännen av entydig mening och prosaisk
bestämdhet vill givetvis att dikten om Karin
Boye skall betyda en och endast en sak för att
den skall vara värd att kallas god lyrik. Men
så fort denne prosaiske vän erkänner att dikten
faktiskt utlöser olika reaktioner före och efter
Karin Boyes död, har han rubbat sin doktrin.
Det finns en massa distinktionsgrunder
mellan poesi och prosa som har sin grund — i sin
tur — i olika typer av litterära krav. Här skall
ett par sådana doktriner summariskt nämnas:
Poesi är avsiktslös, har ingen funktion, är en
lek. Poesi bygger på ett visst bestämt
formschema. Poesi realiserar för läsaren en viss
situation, som har varit aktuell för diktaren.
Poesi använder företrädesvis bilder. Poesi är
känslomättad.
Varje sådan doktrin är av den
beskaffenheten att den gäller en mängd poesi, men inte
når en mängd annan litteratur, som av
konventionella skäl (och säkert också med goda skäl)
kallas poesi. När man dessutom bestämmer
ordet poesi på detta sätt, kommer sådana
bestämningar att gälla sådan litteratur, som med
goda skäl kallas för prosa. Ordet poesi är helt
enkelt en samlingsetikett för en massa olika
saker för vilka det inte finns en och endast
en gemensam nämnare. Många har velat undfly
denna situation genom att tala om ”äkta” och
”oäkta” poesi. Ett bättre sätt är att granska en
serie typiska egenskaper hos det man kallar för
poesi utan att binda sig vid en doktrinär och
vansklig definition, som revolutionerar det
allmänna språkbruket. Om man undviker dylika
doktrinära skygglappar, underkastar man sig
ett ömtåligt material mer än man bär hand
på det.
De uppräknade bestämningarna kan man
konfrontera med Ebbe Lindes sex rader. Man
kan se hans dikt som en arabesk alldeles utan
någon funktion i vardagslivet, en diktarens
lek, en tankeglidning från själ till näckros,
och från näckros till död. Doktrinen om det
fasta formschemat ger ändå mindre av
diktens egenart. Doktrinen om den för läsaren på
nytt aktualiserade situationen är också svår att
få träffande på dessa sex rader. Vilken
situation? Vittnesbörd om någon personlig relation
mellan Karin Boye och Ebbe Linde söker man
förgäves om man vill veta något bestämt.
Visserligen ger orden om hennes ”spänstiga
renhet och flickaktiga styrka” en vision av Karin
Boye både som gestalt och som diktare — med
en träffande korthet. Men det, som bär dikten,
finner man knappast här. Doktrinen om att det
poetiska språket är bildmättat rör vid något
väsentligt, även om det finns goda dikter, som
inte rymmer en enda bild eller metafor.
Bil-ken i Ebbe Lindes dikt är ”själens näckros”,
själen som flyter som en blomma på ytan och
som har rötterna i djupet, farans och dödens
vatten. Vad slutligen gäller doktrinen om det
känslomättade språket, så träffar den inte
radernas egenart. Dikten som helhet rymmer
naturligtvis en känslodimension som är svår
att ange i ord. Den bottnar i motsatsen mellan
blommande yta — spänstig renhet och
flickaktig styrka — och det som spökar i Ebbe
Lindes öra — nekros, död.
Om man försöksvis prövar dikten med dessa
kriterier, får man en aning om dess räckvidd.
Men ingen av de här antydda aspekterna täcker
diktens verkningsfält, som ytterligare en
doktrin, vilken jag antytt,
mångtydighetsdoktri-nen. Just mångtydigheten finner jag typisk för
de sex raderna om Karin Boye. Typiskt för
mycken lyrik är att den inte är entydig från
avsändare till mottagare, utan att den är
mångtydig.
Mångtydigheten i en text kan föreligga som
tolkningsskilj aktigheter, som striden mellan
två människors tolkning av samma dikt. När
det gäller estetiskt material bör man återkalla
Oscar Wildes ord: ”En Sanning i konsten är
den vars kontradiktoriska motsats också är
3 BLM 1951 VII
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
