Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Teddy Brunius: Näckros — nekros. En undersökning av Ebbe Lindes dikt om Karin Boye. Med en kommentar av Ebbe Linde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEDDY BRUNIUS
sann.” Att Oscar Wilde inte pekade på en
möjlig undanflykt från tvärsäkra kritiker, utan att
han talar om något som han ansåg vara
väsentligt för dikt och konst framgår av ett annat
yttrande: ”Meningsskilj aktigheter om ett
konstverk visar att det är nytt, sammansatt och
livskraftigt.”
Mångtydighetsdoktrinen går ut på att två
stridande tolkningar av ett konstverk kan vara
sanna. Med den precisering, som vetenskapens
användning av ordet sanning har erhållit,
sedan Oscar Wilde yttrade sig, kan man säga att
en estetisk tolkning varken är sann eller falsk
i just den mening vari vetenskapen använder
orden sanning och falskhet.
Denna mångtydighetsdoktrin kan
kompletteras med en annan, som William Empson har
gjort sig till tolk för, och som — såvitt bekant1
— aldrig förut har utförts med sådan envishet.
Det typiska för den mångtydighet som Empson
fastställer i olika diktverk är att en och samma
tolkare inom loppet av en begränsad tid av
samma text gör klart för sig en serie olika
tolkningar av mer eller mindre stridig karaktär,
och att pendlingen mellan dessa olika
tolkningar, som var och en bidrar till en hel
reaktion, skapar en upplevelse, som är typisk för
erfarenheten av lyrik. Det gäller givetvis inte
all lyrik, men mycken lyrik som vi värderar
högt.
Varje tolkning av en text kan betraktas som
uttryck för en gestaltupplevelse. För att erfara
denna kan jag göra mig oberoende av andra
tolkningar, som j ag har omfattat inför samma
text. Läsningen av en och samma text innebär
med en sådan tolkningsmetod en underkastelse
för texten och sedan mödosamma försök att få
ut allt av den, ett prövande, ett väljande och
vrakande, en ständig förnyelse. Läsningen av
lyrik, som håller måttet för sådan läsning, blir
på så sätt rik och genomgripande. I sista hand
besegras ovissheten inför dikten av en
övertygelse — inte om den riktiga tolkningen —
utan om en riktig tolkning.
Här används ordet mångtydighet på ett
ganska löst sätt, närmast för att karakterisera
en texts möjlighet att utlösa ett flertal
reaktioner. Mångtydighet betecknar således inte bara
en språklig vits, ett medvetet sätt att få samma
formulering att fungera på olika sätt.
Mångtydighet täcker också fattandet av olika skikt i
en dikt. Vi kan till exempel närma oss en
religiös körtext som ren lyrik utan att ta
hänsyn till dess tillkomst, till författaren eller till
dess ursprungliga funktion. Men vi kan också
få ut en ny innebörd ur denna text genom det,
som konsthistorikern skulle kalla för
strukturanalys, så att man förnimmer en innebörd i
kontakt med körtextens religiösa funktion och
innehåll för den tids människor för vilka den
skapades. Båda totalreaktionerna är möjliga
hos en och samma tolkare. Den lyrik, som vi
uppskattar, uppskattar vi inte enbart som ren
lyrik utan också som dokument, som gillanden
av tendenser och budskap. När jag säger att
mycken lyrik är mångtydig, menar jag att den
tillåter en serie av olika tolkningar av antytt
slag, och att en sorts tolkning inte
nödvändigtvis är överlägsen en annan. Ofta är det de
lyriska texterna, som avgör vilken
tolknings-typ som är mer aktuell än den andra.
Hur blir en dylik doktrin användbar för en
text som Ebbe Lindes? En läsare av de sex
raderna kan pendla mellan reaktionen på
dikten som dikt och dikten som dokument om
Karin Boye. I denna situation kan man skilja
mellan tolkningar av diktens språkliga
innebörd och av denna texts påståenden om Karin
Boye. Att dikten är mångtydig i båda dessa
avseenden, beror säkerligen på
sammanpressningen i diktionen. När man skall pröva olika
tolkningsmöjligheter, är det ofta irriterande
att laborera med orimliga eller triviala
tolk-ningsvarianter, men först när man har fått en
överblick över textens register finns det skäl
att överge dem, att sovra och bestämma sig.
Det är en metod som helst inte bör identifieras
med det faktiska tillvägagångssättet, som man
har inför en dikt. Snarast är det en
rationalisering av en upplevelse eller flera upplevelser,
och den sker efter läsningen som en filiströs
efterprövning men är ändå av det slaget att
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
