Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Teddy Brunius: Näckros — nekros. En undersökning av Ebbe Lindes dikt om Karin Boye. Med en kommentar av Ebbe Linde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄCKROS — NEKROS
den kan öppna ens egna ögon för nya
möjligheter, eller andras ögon för andra möjliga
tolkningar än de som de själva har haft.
Dikten börjar med ett citat som Linde anser
karakterisera hela Karin Boyes diktning:
”själens näckros”. I de orden blommar hennes
”dikts spänstiga renhet och flickaktiga styrka”.
I de följande raderna ryms de verbala
tolk-ningssvårigheterna. ”Men jag har värre”, är
en språklig förkortning, en ellips som kan
omformuleras med följdsatser på olika sätt.
Ebbe Linde kan mena att han har värre
saker att ge som människa eller som diktare
än Karin Boye. I så fall är dikten kritisk mot
Karin Boye, och denna kritik går ut på att han
saknar dödsmedvetandet i hennes diktning.
Han vill, enligt denna första tolkning, säga att
det är han som ständigt förnimmer döden, då
han ser en blomma, medan Karin Boye inte
gör det. Var och en, som något känner Karin
Boyes tidiga diktning, vill nog avvisa en sådan
tolkning, men som ett stöd för den kan man
anföra en parallellformulering i samma
dikt-Svit. När Linde talar till de ”Fem unga”,
deklarerar han på liknande sätt en uppskattande
avvikelse från deras program:
Stenkummel med flöjt och mjuk pensel.
J ag skall försöka på andra leden ...
bygga färg och melodik med kullersten.
En annan möjlig tolkning är att Karin Boye
är omedveten om hur döden lurar bakom den
spänstiga renheten och flickaktiga styrkan i
hennes diktning. Hon märker det inte själv,
men Ebbe Linde fattar det plötsligt i uttrycket
”själens näckros”, varpå en hastig analys med
tillfälligt associativt bistånd för honom till en
ny insikt. Det livsnära, smäckra, spänstiga hos
Karin Boye skulle enligt denna andra tolkning
vara ett sken, vilket dolde något som hon själv
inte anade men som Ebbe Linde fattade och
uttryckte i sin dikt.
En tredje möjlighet är att Karin Boye, när
hon talar om ”själens näckros”, medvetet
använder en chifferformulering, en bild vars
riktiga innebörd Ebbe Linde fattar. Enligt denna
tolkning framstår Ebbe Linde som Karin Boyes
”osynlige” lyssnare och läsare (för att
använda Margit Abenius’ term), den för vilken
diktaren skriver eller talar och med vilken det
kan skapas ”kontakt”. Ebbe Linde skulle
enligt denna tolkning ha fattat Karin Boyes
hemliga språk, och han uttolkar det för sina läsare.
Dessa tre möjliga tolkningar får tills vidare
räcka. De är uttryck för en elementär
svårighet i dikten, som just hör till dess finesser.
Läsaren erhåller på detta sätt en kortslutning
mellan ett flertal olika associationsbanor.
Dikten anger också på ett sinnrikt sätt en
associationskedja: från själ, via näckros till
död. Ebbe Linde har givetvis inte ansett sig
behöva tynga sin dikt med psykoanalysens syn
på sj älen som ett ytskikt, som en blomma med
rötter mot djup av grums och gyttja, av
självförstörelsens frestelser, av döden. Men det är
klart att diktens bild har att göra med den
psykoanalytiska doktrinen, som både Karin
Boye och Ebbe Linde var väl förtrogna med.
Freud tecknade ju bilden av livet som en kamp
mellan kärlek och död, mellan libido och
destruktion, mellan Eros och Tanatos. Det är
en motsättning som man anar i dikten och den
har finurligt sammankopplats med
motsättningen mellan medvetet och undermedvetet. I
skriften ”Brott och straff”, 1930, redogjorde
Ebbe Linde för dylika grundtankar. I Karin
Boyes diktning likaväl som i hennes liv
rymmer också den psykoanalytiska livsbilden och
terapien en central plats. Långt fram i
berättelsen om sanningsmedicinen, kallocainet, som
utgör medlet för att komma åt dolda tankar,
spårar man Freuds lära i hennes författarskap.
I Ebbe Lindes dikt finner man denna doktrin
aktuell om man skall fatta diktens innebörd.
Men näckrosbilden kan man också finna
tillfredsställande utan någon psykoanalytisk
lärdom, ty bilden av medvetet och omedvetet, av
kärlek och död inom oss själva kan vi fatta
omedelbart med den enkla teckningen av själen
som en näckros. Själen flyter som en blomma
på ytan med rötter i det farliga vattnet i denna
dikt — antingen det bara är Ebbe Linde eller
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
