Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Teddy Brunius: Näckros — nekros. En undersökning av Ebbe Lindes dikt om Karin Boye. Med en kommentar av Ebbe Linde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEDDY BRUNIUS
både Ebbe Linde och Karin Boye som har en
insikt om det.
Man skulle vänta sig att Ebbe Lindes
skildring av Karin Boye i boken ”Karin Boye.
Minnen och studier utgivna av Margit Abenius
och Olof Lagercrantz, 1942”, belyser dikten
och kan få läsaren att bestämma sig mellan
de olika tolkningarna. En bakgrund får man
här i teckningen av en vänskap inramad av
Clarté-milj ön med radikal entusiasm, samtal
om psykoanalys, poesi och socialism, men man
finner knappast något som ger en rikare
belysning av dikten annat än minnesord vilka
vibrerar av vänskap och saknad. De sex raderna
förblir okommenterade.
En ledtråd är måhända inledningsorden —
”själens näckros”. De anförs som citat, men
man söker förgäves orden i Karin Boyes
diktning. Däremot visar det sig att visionen av
blomman på ytan och döden i vattnet är
väsentlig för Karin Boyes tidiga diktning. I
hennes första diktsamling, ”Moln”, 1922,
rymmer ”Morgonsång” en tankegång som är
den omvända. Här sägs det att all vår oro och
klagan är bubblor på oceanen, medan glädjen
är världens grund.
Tror du att livets blomma,
tusenfaldigt av lidande ristad,
skulle alltjämt i mörkaste mörker
lysa i skönhet trots allt,
om ej dess rot och hjärta vore
tungt, ja bräddat av salighet.
I samma diktsamling finner man i dikten
”Dröm” en mer stadigvarande tendens i detta
motiv. Här hyllar hon Pan på blommande
ängar, men tvekar då hon i skymningen
förirrar sig på en okänd stig. Stammarna slingrar
sig kala och marken betäcks av färglösa
mull-■växter och stora svampar. Även i kärrets värld
härskar Pan; här som på de blommande
ängarna. Djupen skrämmer henne. Skall hon
fortfarande hylla Pan? Då får hon se näckrosor i
<de hemliga djupens skog, blir hjälpt ur sin
förtvivlan, och sjunger åter Pans lov, var han
än härskar.
Likväl — är det ej blommors doft?
Runt omkring över mörka kärr
lysa knoppar,
vita knoppar —
o de slå ut, de slå skimrande ut!
Min fot får fäste bland vita kalkar,
och över djupen far ett sken —
det ljuvaste löje.
Djupen är frestande, de har dödens
strömdrag och hisnande lust, och ur dem spirar vita
näckrosor. Livets blomma skänker djupen
salighet i denna dikt, medan den i
”Morgonsång” ristades av lidandet och hade sin rot
bräddad i salighet. Det är samma bildval, men
bilderna används på olika sätt.
I ”Gömda land”, 1924, återkommer
spänningen mellan yta och djup och mellan liv och
död. Karin Boye ser sömnen som det
kommunicerande kärlet. ”Till sömnen” handlar om
hur kraft och insikt i livet hämtas ur närheten
till döden.
Nattens dop av djupet,
du, i vars flöden
anden tror sig snudda vid
det hav som kallas döden —
det är livets hav han rör,
livets bävansvärda
bortanför...
Tre år senare återkommer i ”Härdarna”
tankegången att faran ger lust, att döden har
dragningskraft i ”Fördärvaren”:
Vem gav ormen hans fruktansvärda skönhet,
avgrunden dragning,
döden sötma?
Vem gav fasan den ödesdigra ljuvlighet,
som lockar lik en mörkare lycka?
Först döden med sin frestande lust ger livet
värde. Ett annat och mer självklart motiv
finner man i ”Gräsets sång” i vilken livet säges
spira ur döden.
Min rot är fäst i döden,
i de multnades bo.
Jag minns ej deras öden,
men jag känner dem gro.
Det gångnas ande bävar
i klargröna vävar
och mognar till ett evigt nu
i gräsmarkens ro.
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
