Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Teddy Brunius: Näckros — nekros. En undersökning av Ebbe Lindes dikt om Karin Boye. Med en kommentar av Ebbe Linde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄCKROS — NEKROS
Näckrosmotivet erhåller en ram genom dessa
anknytande tankegångar och visioner. Först
såg Karin Boye ytans och livets blomma hämta
kraft ur djupens och dödens vatten. Detta
vatten blir sedan den ursprungliga tillvaron, en
drömtillvaro som vi slitits loss från. I
vattendjupen finns trygghet och omedveten lycka. I
”Vattnets barn” diktar hon om denna
urtillvaro.
Kring vår vagga böljade mjuka som sjögräs
genomkinliga vattenandar, ogripbara.
Tidlöst lyckliga vilade vi i vindlöst djup.
Vem slet oss bort från vårt hem?
Som virvlande bubblor susade vi mot dagern,
som glimmande silverfiskar gled vi i blygrått hav.
Så stod vi med drypande hår på stranden en morgon
i ett främmande land.
Vi går som i dröm, vår värld är skum.
Vårt fjärran svala leende är hälsning från vår faders
rike,
där portarna välver sig av glasgrönt vatten —■
portarna till evig vila.
Några år efteråt försvarade hon i en essay
tesen om dikten som ”Språket bortom
logiken”, 1932: ”Den underjordiska
betydelsevärlden i ett diktverk”, säger hon, ”det
hemliga och personliga språket innanför det
logiska, är det som avgör, om diktverket skall
ha förmåga att gripa eller inte.” Symbolernas
och visionernas förmåga att appellera på
läsarna kom det an på, inte på den logiska
innebörden. Hennes symbolik och bildval används
stundom motsägande, men det är just dylika
motsägelser som ger dikten lyrisk räckvidd.
Liksom hos T. S. Eliot, som hon senare skulle
tolka och kommentera, var vattnet både
livgivande och dödens hemvist. Livet blommar
skönast i dödens närhet.
Omedelbart efter ”Vattnets barn” placerade
Karin Boye i ”Härdarna” dikten ”Liliths
sång”, som också är samlingens sista dikt och
med gott skäl kan betraktas som en
summering. I de två sista stroferna kontrasteras vakna
världar med främmande hav. Det vi ser är
bara stänk ur världsdjupen. Blomman på ytan
känner inte sin rot i djupet. Döden är både
kval och lust. Alla de splittrade tolkningarna
av tidigare bilder binds här samman till en
enhet. Det är den slutliga formuleringen av
motivet med blomman på ytan och döden i
vattnet.
Bakom vakna världar
sjuder främmande hav av lust och ve,
världsdjupens smideshärdar,
varur sprang som ett stänk vad vi kan se.
Vågar du vägen dit,
banad i fasans rus?
Skräckslagen, salig
når du de eviga Mödrarnas mörka hus ...
Flarn på vida vatten,
Djupets blomma, som aldrig såg sin rot,
dagslända, skygg för natten —
en gång tar dig Mödrarnas natt emot!
Döden är svart av kval.
Döden är vit av lust.
Sänkt i hans susande vågor
glömmer du livets töckenkust.
I dessa strofer växer ett nytt motiv fram,
mödramotivet, födelsens under som en gåva ur
djupen. I dikten ”Din värme”, som ingår i
”För trädets skull”, heter det:
Ur ångestbrinnande himlar
sjunker vi ner
i boets mörker, där livet
ej frågar mer.
Ty molnens lekar är hägring
och spegelstänk,
men allt som föds och föder
är djupets skänk.
Men därmed har vi kommit fjärran från
näckrosmotivet i Karin Boyes diktning och
långt från Ebbe Lindes sex rader. En sak är i
alla fall klar — att just den bild och den
innebörd, som står klar för Ebbe Linde också stod
klar för Karin Boye i hennes diktning. Vad
som här sagts med citat och kommentarer av
och om Karin Boye har Ebbe Linde på ett
lyckligt sätt sammanpressat i de sex raderna.
Denna rikedom och insida i lakonismen gör
Ebbe Lindes strof till stor dikt. Dessutom
besannas än en gång att den bästa vägvisaren
till en diktare är en annan diktare.
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
