Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Teddy Brunius: Näckros — nekros. En undersökning av Ebbe Lindes dikt om Karin Boye. Med en kommentar av Ebbe Linde - Ebbe Linde: Efterskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ebbe Linde: Efter skrift
Ja, hur uppstår dikt? — På olika sätt skulle
jag tro; i processer av olika
medvetenhets-grader. Ibland är det väl ett schema och ett
tema som föds först, och utarbetningen kan
ske rätt intellektuellt, under utpräglat och
entydigt ”menande”, såsom för Paul Valéry.
Ibland brinner det till en klang, en bildvision,
som kan hållas på lager och kanske först långt
senare sätts i samband med andra och
utarbetas till ett slags helhet av kittad sten med
mellanfogningar, där urkärnan måhända ingår
som slutrad och klimax (så har det ofta varit
för mig). Ibland kan man låta den ingivna
kärnan stå enbart för sig själv som ett slags
dikt, därför att man tycker den känns
tillräckligt avrundad utan tillsatser; en sådan dikt blir
naturligtvis i särskilt hög grad mångtydig,
som de alltid överdeterminerade drömmarna;
och så är det nog med den här lilla
versstumpen.
Eftersom den kommit upp till
exemplifierande analys — och dess korthet gör den
lämpad för ändamålet — så kan det väl vara lika
bra att jag kompletterar med vad från
författarens sida ytterligare kan vara att meddela.
Som Teddy Brunius påpekar finns inte orden
”själens näckros” direkt sammanställda i
någon dikt av Karin Boye, men de är av henne
i alla fall och nu håller väl alla med om det
jag tyckte då, att de liksom ger henne i
koncentrat. De<fälldes muntligen av henne första
gången vi träffades och satt och pratades vid
i Huddinge, i hennes lilla studierum. Talet
hade fallit på den dåtida diktens avarter,
förkonstlingen, exotismen och det alltför preciösa.
Hon nämnde att någon, jag tror Österling,
hade skrivit om ”själens lotusblomma” och
sade förtrytsamt: ”Lotusblomma!! — om han
åtminstone hade sagt ”själens näckros”! —
Bilden brann till i mig och jag tyckte jag fått
hennes väsen i en liten ask — hennes vithet i
mörkt vatten, och vithet ur dy,
sublimerings-lidelsen, kunde man kanske säga ... men också
mer formella drag, hennes klarhet,
vardaglighet, säg gärna svenskhet. Jag tänkte sedan ofta
på det där uttrycket i samband med henne. Vi
brewäxlade litet och högaktade varandras
diktning men framför allt var jag starkt tjusad
av henne som person, människa, kvinna. Om
hennes vita väsen, sammanställt med det
rödare kärleksförhållandet mellan man och
hustru handlar den då skrivna dikten
”Stjärnor” i ”Ur den magiska kitteln”. Emellertid
gick det en dag precis som det står i
sex-radingen: klangassociationen
näckros—nek-ros, ruskig nog, dök spontant upp och trängde
sig in i min minnesnäckros. En i och för sig
oväsentlig men för dateringen viktig
determi-nant var att j ag på Göteborgs Högskola gj orde
försök med psykogalvaniska reflexen, och
därvid bl. a. föreläde försökspersonerna
färglagda planscher av hudsjukdomar och
kroppsliga defekter som irritament. Ett av dem
föreställde gangrän i ett par ben, rätt
ruskigt, därav förstärkt beredskapsställning för
detta komplex. Det måste ha varit våren 1928.
Just i den vevan höll jag på att konstruera
mina ”Koordinater” och så föddes den lilla
sexradingen i en handvändning. Jag tog med
den i diktcykeln, för på något sätt tyckte jag
den hade slagkraft nog att kunna stå för sig
själv. Jag fann ju det var ett öde att behöva
dras med så makaber skuggbildning till något
som för mig själv (liksom för henne) var så
rent och vackert. Någon senare retusch har
dikten inte undergått utom i andra raden, som
flera gånger omformulerats och omstöpts,
fili-gransmödor utan betydelse.
Om diktcykeln ”Koordinater” är att märka
att den inte egentligen var avsedd att ge
skalde-porträtt i och för sig, en alltför vanlig svensk
genre, av Diktonius behandlad med
mästerskap utan konkurrens; utan att ge mina egna
koordinater, d. v. s. ett antal lägesbestämningar
i förhållande till kända axlar ... att så att säga
deklarera min egen ställning i den mångdimen-
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
