Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Teddy Brunius: Näckros — nekros. En undersökning av Ebbe Lindes dikt om Karin Boye. Med en kommentar av Ebbe Linde - Ebbe Linde: Efterskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERSKRIFT
sionella världsrymden. Jag har där alltså tagit
ett knippe skalder som betytt en del positivt
eller negativt för mig just i denna period och
angett av vad slag detta har varit: rivaliteten
gentemot Arnold Ljungdal, den
mindervärdig-hetskänslogenomsatta kärleksbeundran vis a
vis Vilhelm Ekelund, o. s. v. — och för Karin
Boye var det då det, att jag på visst sätt, och
oerhört, älskade hennes näckrosväsen, det
vitspända, men samtidigt kände det som något
mig väsensfrämmande, ja för mig livsfarligt,
som ett sött gift: näckros — nekros. Med
författares vanliga egocentricitet befattade jag
mig mindre med reflektioner över vad av
påfrestning som sublimeringsdriften eller det
vitspända kunde betyda också för henne. På sätt
och vis identifierade j ag väl oss båda, men j ag
skulle nog vid den tidpunkten aldrig ha vågat
den bestämda tanken, att näckroselementet,
som syntes så ett med hennes väsen, kanske
innebar en sjuklighet eller ett livsfarligt
frätande element för henne själv. Jag är inte ens
säker på den saken ännu.
Men Karin Boye själv fattade
ögonblickligen dikten så! — Vid jul- och nyårstid 1928—
29 gästade hon mig i Göteborg. Vi satt på
golvet, vi som var med, och jag läste under
pianot bl. a. ”Koordinater”. Karin, som dittills
halvlåg och dåsade på kuddar, spratt
ögonblickligen upp i kapprakt sittande och spände
ekorrögonen i mig och frågade livligt: ”Vad
menar du med det?” — ”Vad är nekros?”
frågade någon. — ”Brand.” — ”Ja, och det
som jag alltid har tyckt var så hemskt.” — Ja,
jag stammade väl fram något av vad jag sagt
här, och tilläde väl också något som ungefär
gick ut på vad Teddy Brunius vill ha sagt, att
man aldrig kan ”mena” med dikt, eller om
man så vill, att den alltid menar mer än man
begriper... är ”enkel och outgrundlig som en
linje”, för att citera ett berömt franskt
diktarord. — Hon accepterade till synes, men inte
invärtes, för i tamburen hoppade hon plötsligt
ur en tjattrande konversation om något helt
annat, fällde bottinerna som hon höll på att
sätta på sig, såg mig rakt in i ansiktet igen och
frågade oförmedlat: ”Hördu, vad menade du
med den där dikten?” — Jag är rädd att jag
inte kunde ge någon bättre förklaring nu. ”Den
bara blev så.”
Men något år senare tyckte jag att jag hade
en presentabel. Vi hade kommit varandra
närmare då. Hon hade bekänt för mig sin
homosexualitet och de problem den ställde, och jag
hade bekänt min avståndskärlek, om vilken
hon replikerade att den hade hon vetat om och
den var ”på sätt och vis en fixstjärna” för
henne, något som grep och gladde mig. Jag
skrev då att hur starkt dragen till henne j ag än
känt mig, så hade jag alltid känt en förlamande
och omöjliggörande faktor samtidigt,
säkerligen en intuitivt fattad reflex i mitt
omedvetna av hennes homosexualitet, och det var
nog den känslan som hade obj ektiverats i
nekrosen. Hon accepterade förklaringen som
om hon alltid hade vetat det. ”Jag fattade nog
mer än jag låtsade den gången... jag
undrade bara hur mycket du begrep.”
En gång till, och nu långt senare, kom Karin
i samtal med mig tillbaka till sexradingen. ”Du
skrev en gång en dikt om näckros —
nekros ...”, sade hon, och ville nu i den se en inre
psykologisk sanning för hennes egen del. Jag
minns inte i vilka ord jag svarade, men jag
sökte släta över. Sade att det var ju inte alls
menat så... (men vad vet jag?). Så gör man
ju. Hon var trött och dyster då. Det var samma
år som slutet kom.
Hela den här historien med sexradingen
gj orde efter Karins död starkt intryck på mig,
särskilt för de där sista ordens skull. När jag
skulle skriva en uppsats för minnesboken,
kunde jag därför inte låta bli att komma
tillbaka till den, men Margit Abenius
censurerade bort allt eller det mesta. Hon var vid
den tidpunkten så orolig för att det skulle
komma med något alltför öppet om Karins
homosexualitet, som kunde stöta folk, och
kanske bedömde hon klokt. I sin biografi, vad
man annars må säga om den, har hon ju
senare och med rätta på den punkten talat
öppet nog.
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
