Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Rännstenens Rousseau. Rétif de la Bretonne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
RÄNNSTENENS ROUSSEAU
Rétif de la Bretonne
I
I början av sin religiösa kris var Sven
Lidman ännu ”tvesjälad”. Så berättar han hur
han hösten 1912 samtidigt hos sin
bokhandlare beställde den engelske mystikern Thomas
Browns ”Religio medici” och en illustrerad
upplaga av Rétif de la Bretonnes självbiografi
”Monsieur Nicolas”.
Det är tydligt att Lidman, sin vana trogen,
velat kåkstryka sitt gamla jag och drastiskt
belysa graden av sitt andliga förfall genom
att hänvisa till den komprometterande
bokrekvisitionen. Rétifs självbiografi står här som
prototypen för rokokotidens slippriga
litteratur, en ruskprick som markerar hur djupt
Sven Lidman sjönk innan han blev frälst.
Men det avskräckande exemplet var inte
riktigt lyckligt valt.
Om han hade nämnt en habil furnissör av
snusk i lyxförpackning som Crébillon fils,
eller de Sade, den odödlige markisen och
gift-blandaren, som skrev med ansiktet förvridet
av grymhet och doppande sin gåsfjäder i en
blandning av sperma och blod, eller nästan
vem som helst av tidens skandalösa krönikörer,
hade det varit rättvisare än att utpeka just
Rétif de la Bretonne. De andra odlade
medvetet en skabrös genre; Rétif, som svarar för
några av de ruskigaste sidorna i fransk
litteratur, var en småfolklig realist, unik i sitt
tidevarv och värd att uppmärksammas som
förelöpare till Balzac och Zola. Då han saknade
god smak och självkritik bör Rétif helst läsas
i strängt beskuret skick.
Den som döpte Rétif till le Rousseau du
ruisseau, rännstenens Rousseau, var Grimm i
ett litteraturbrev från Paris. Det var ett annat
sätt att säga att Rétif inte var fin,
salongs-fähig, ty även om svin tolererades skulle det
vara spirituella svin i krås och satinbyxor.
Rétif var typograf och gick klädd i
arbetskläder, hans prosa ovårdad, vildvuxen,
naturalistisk. Rännstensklichén svarar mot de
invektiv som före deras genombrott på 30-talet
avfyrades mot svenska proletärförfattare. Men
för att uppskatta nyanserna i uttrycket bör
man känna till hur en rännsten såg ut i Paris
på den tiden. Den var en bred ström av
illaluktande mölj a som gick i gatans mitt och som
fotgängarna tog sig över på sviktande spänger.
Stanken var fruktansvärd. Innehållet i dessa
rännstenar var sådant att det påstods att den
som stack ner ett finger i den trögflytande
soppan fick det bortfrätt. Det var ingen
menlös författare som fick heta rännstenens
Rousseau.
Men nidglosan rymmer också en
hänsyftning på Rétifs arbetsvanor. Han var en av
litteraturens första fältarbetare, en
storstads-luffare, som hämtade material till sina böcker
från ständiga strövtåg på gator och i gränder,
helst nattetid, då hans ökända skepnad dök
upp på krogar och biljarder, danshak och
billiga bordeller, varest han noterade sig till
minnes figurer, händelser, stämningar. Rétif
samlade documents humains hundra år före
Zola. Han var den förste författeriarbetaren.
Han grovskrev som man grovarbetar. När
typografen-författaren hade bråttom ställde
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
