Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Rännstenens Rousseau. Rétif de la Bretonne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
hällsförbättrarnit. Även detta typiskt ”första
generation”.
Att hitta rätt i denna litterära bråte är inte
nådigt. Det är också mannen som intresserar
mer än verket, inte för att Rétif på något vis
är tilltalande (Ze bonhomme est franchement
antipathique, skriver en av hans biografer),
utan för att han är en av tidens få originella
fysionomier som lyckats meddela sin
originalitet i skrift, naivt okunnig om det frånstötande
intryck han gör på läsaren. Som människa var
han inte mycket värd, en gråtmild gorilla med
patologiskt lättupphetsat sexualliv, feg, grälsjuk,
högfärdig, självupptagen, en kverulant som
skällde på håll och satte av med svansen mellan
benen så fort fara hotade, en vulgär skrytkorv
och självkorad Casanova, tyrann i hemmet och
feg i det offentliga livet, med andra ord en
människa som folk är mest och var mest även
på den tiden, men skildrad som sådan icke
av andra, avundsmän och belackare, utan av
sig själv, vidare ett äkta naturbarn och bonde
av födsel i en tid då det var på modet att
verka naturlig med artificiella medel, samt
innerst en småborgare, vars dygdiga fasa när
han rapporterade sina utsvävningar och
lymmelstreck ingalunda var spelad. Hos Rétif
fanns redan den enorma livsaptit och vulgära
nyfikenhet på mänskliga och sociala
förhållanden men också det yviga snille och den
gottköpsaktiga brist på urskillning som senare
i större format skulle återkomma hos den
her-kuliske Balzac.
Vad som snedvridit bedömningen av denna
med alla sina fel och försyndelser vitala
författarpersonlighet (sju rader hos Schuck,
omnämnd i Sylwans litteraturhistoria, bespottad
av Sainte-Beuve, överkorsad hos Lanson:
”Han tillhör knappast längre litteraturen”) är
nog främst hans rage érotique. Rétif var
erotoman, i den sexualpatologiska litteraturen
uppförd under rubriken skofetischism. Det
har skrivits avhandlingar, ventilerade inför
höglärda fora, om denna Schuhverehrung.
Rétif själv har skrivit en hel roman, ”Le pied
de Fanchette”, som till huvudperson har ett
par damskor. Nätta högklackade skor kom
Rétif att mista vettet. Han kunde förgå sig
mot dem, de spelade alltså en ställföreträdande
roll. När Binet illustrerade hans romaner
kunde Rétif rycka från honom gravstickeln för
att utforma de kvinnliga attributen efter sin
idealbild: getingmidja, miniatyrfötter,
balanserande på decimeterhöga klackar, svarvade
liljekullar som sköto horisontellt ut från
axelpartiet. Men så särskilt pervers var han nog
inte utan mera ett barn av sin tid. Skillnaden
mellan honom och hans samtida var då mera
att Rétif tog sina avvikelser från det normala
på grymmaste allvar. Han skröt med dem
liksom han skröt med sin enorma mannakraft,
med sina incestuösa förbindelser. Han var inte
riktigt klok, men vanvettet tog sig inte uttryck
i handling. Det var mest rätt så oskyldiga
utsvävningar i ord.
Det skulle vara en intressant uppgift att
skriva det erotiska skrytets historia från äldsta
tider och i synnerhet fram till våra dagar.
Hela tiden, när jag läst i ”Monsieur Nicolas”
om hur Rétif blev far vid tio års ålder, hur
han om vartannat förförde hushållerskor och
vallflickor och, gripande trofast mot den
idealbild han gjort sig av sig själv, framställer en
drullig våldtäkt som en raffinerat planlagd
förförelse, för att i verkets trettonde del upprätta
en sorts helgonkalender med alla årets dagar
fulltecknade, ja övertecknade med namn på
offer för hans gränslösa lustar, har jag
tänkt på en olycklig studiekamrat med
impotensbesvär som förunderligt exakt svarade
mot detta beteendemönster, sublimerande sin
ångest att inte duga till karl i
självförebråelser över skövlad kvinnolycka.
Nyktra forskare, framför allt Tabarant i
”Le vrai visage de Rétif de la Bretonne”, har
kommit till liknande resultat. Rétif led av
tidiga störningar i urogenitalsystemet, han var
sängvätare och besvärades högt upp i åren
av för tidig sädesavgång. Denna förslappning
av kärlsystemet hade konsekvenser som det
här är onödigt att gå in på. Alltnog, Rétif
som älskare var ett fiasko. Han kunde aldrig
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
