Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Rännstenens Rousseau. Rétif de la Bretonne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄNNSTENENS ROUSSEAU
fullfölja en förbindelse. (”Elise gjorde mig
lycklig. Jag gjorde henne med barn. Vi är
kvitt!”) Denna hans läggning förutbestämde
honom för raska aktioner i fönstersmygar och
trappuppgångar, episoder vilka bar
nederlagets prägel men i romantisk omklädnad kom
att gälla som vittnesbörd om omättlig erotisk
vitalitet. Rétif är ännu ett bevis på riktigheten
av John Landquists tes att en riktig don Juan
tiger still — resten är lystnad.
I detta lugnande perspektiv bör
litteraturforskarna kunna förlåta Rétif hans litterära
erotomani. Hans förtvivlade försök att på
denna punkt slå blå dunster i ögonen på sina
läsare (och läsarinnor) gör honom i högsta
grad mänsklig. Han levde, stackaren, i en tid
då damerna, för att citera en auktoritet,
”betraktade dem visad aktningsfull
tillbakadragenhet som en förolämpning mot deras behag”.
Rétifs bästa karaktärsskapelse, den förlupne
franciskanermunken Gaudet d’Arras, en
tvättäkta Balzacfigur, är den fullfjädrade
libertinen, som tydligen haft det skrämmandes hela
lockelse på den ohyfsade bondpojken. ”Le
paysan perverti” blev aldrig så fördärvad i
verkliga livet som han drömde om i sina
melodramatiska följetonger.
Rétifs erotiska förvillelser får inte tas för
bokstavligt. Han var inget monstrum av
osedlighet men väl en förvirrad själ. Men de har
otvivelaktigt bidragit till att han svartlistats i
litteraturhistorien.
III
”Jag skall ingenting dölja. Jag skall
dissekera den vanliga människan liksom J. J.
Rousseau har dissekerat undantagsmänniskan,
men utan att slaviskt imitera honom. Det är
inte han som givit mig uppslaget till min bok.
Det kom jag på själv.” Så talar, utan att
förhäva sig, författaren i inledningen till
”Monsieur Nicolas” med undertiteln ”Le coeur
hu-main dévoilé”. Ett hjärta utan skylande slöjor
alltså. Sådana löften brukar författare vara
frikostiga med. Det krävs emellertid utrymme
Den första attacken. Ur ”La paysanne pervertie”
för en vidlyftig apparat om man ska kunna
fastställa när Rétif ljuger och när han talar
sanning. Skrytlögner av primitivaste märke
överflödar detta verk av. Rétif skriver t. ex.
att en ung flicka, Marianne Tangis, dog av
olycklig kärlek till hans alter ego, Monsieur
Nicolas. Men flitiga arkivforskare har tagit
reda på att Mlle Tangis gifte sig med en
slaktare, levde i trettio år sedan hon lämnat
Rétif och under den tiden hann få nio barn.
Men det hindrar honom inte alls att långa
stycken korrekt redovisa sin förbindelse med
mamsellen i fråga, och meddela fakta som
var kränkande för hans stolthet. Det var helt
enkelt så att när hans böjelse för
melodramatiska effekter tog överhanden kunde han inte
stå emot. Rétif levde också i en tid då det var
svårt, för att inte säga omöjligt, att verifiera
sakuppgifter. Man befann sig i en värld med
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
