Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Rännstenens Rousseau. Rétif de la Bretonne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
få eller inga kommunikationer. Frestelsen att
skarva och låta fantasin skena i väg måste ha
varit oerhört stark. Man behöver bara tänka
på Casanova som bokstavligt talat ljög sig
fram genom hela den dåtida kulturvärlden, på
ständig flykt undan ryktet om sina
köpe-nickiader. Sanningen kom inte på modet
förrän med den borgerliga romantiken och då
snarast som uppriktighet, som hänsynslös
subjektivitet.
Att Rousseau ljög som en häst travar är
sedan länge genomskådat. Men Rousseau var
mycket slängdare i konsten än Rétif. Han är
mycket svårare att ta på bar gärning.
Nej, Rétif är intressant när han kopplar av
sitt självhävdelsebehov och låter bli att göra
fasansfulla avslöjanden för att enkelt, nästan
reportagemässigt skildra de småfolksmiljöer,
där han rörde sig som fisken i vattnet och som
vi utan hans rapporter skulle veta mycket
mindre om. Hur okonstlat graciös är inte
denna dialog mellan far och son — Rétif är
13 år — när de på en fotvandring närmar sig
den stora staden Paris:
I trakten av Melun tyckte jag mig se en hel äng
full med får. Det var små sandstensblock. Vi
träffade på flera av dem, som jag tog för hus. Jag hade
roligt hela tiden och tröttade ut min far med frågor.
Vi hade följt den gamla vägen. När vi kom ut på
den nya hörde vi ett fruktansvärt mullrande som lät
som när åskan går. Jag började ropa: ”Far, far, det
kommer rövare!” Edme Réstif log. ”Det du hör är
karosserna som kör ut till Versailles. Tydligen är
kungen och hovet där. Vagnarna rullar på
stenläggning. Det finns bara en kung i hela Frankrike och
alla som har ett ärende till honom måste fara dit.”
— ”För att prata med honom?” — ”Med ministrarna
som företräda hans makt. Men det dröjer lite innan
du förstår såna saker. Så mycket bör du dock veta
att kungen försvarar varje del av landet med härar
som underhållas med de skatter vi betalar.” —
”Försvarar mot vem, pappa?” — ”Mot utlänningar, tyskar
och engelsmän.” — ”Och om dom kom hit skulle då
hela Sacy, Vermenton, det stora Auxerre och alla
platser vi har sett, besegra dem?” — ”Allihop skulle
fly om de mötte våra beväpnade soldater.”
När vi gått igenom Villejuif upptäckte vi en
väldig anhopning av hus som över sig hade ett moln av
rök. Jag frågade min far vad det var för något. ”Det
är Paris, en stor stad. Man kan inte se den helt och
hållet härifrån men ojoj vad Paris är stort.” — ”Säg
far, är Paris lika stort som från Sacy till Vermenton
och från Vermenton till Joux?” — ”Allra minst.” —
”Tänk så mycket folk där får rum!” — ”Ja, där finns
så mycket människor att inga riktigt känner varann,
inte ens i kvarteret eller huset där man bor.” Jag
smälte detta ett tag. Så sa jag med jubel i rösten:
”Far, där vill jag bo hela livet.” — Far smålog och
sade: ”Tycker du inte om att vara samman med
människor?” — ”Inte folk jag känner. Dom stör mig,
jag är inte fri. Och far sa ju att man inte känner
varann i Paris!” — ”Det gör man inte.” — ”Och
man hälsar inte på varann?” — ”Nej.” — ”Så man
lägger sig inte heller i varandras förehavanden?” —
”Nej. Nej.” — ”Ingen skulle ens lägga märke till
mig?” — ”Inte en kotte.” Jag skälvde av
förtjusning: ”Å, det ska bli, det ska bli...”
Så älskvärd, frisk och naturlig är sällan
Jean-Jacques. Det är om denna författare den
officiösa Lanson skriver att han knappast
längre tillhör litteraturen I Eller ta Rétifs
kärnfulla karaktärsporträtt av den franske bonden:
”En utmärkt arbetare och en driftig
företagare, han älskar sitt vin men unnar sig inte att
dricka det, så länge han kan sälja det med
vinst. Sin lediga tid anslår han sällan åt
kärlekens förlustelser men väl åt genomgång av
kassaboken eller åt besök hos grannen eller en
inspektionstur bland vinstockarna — när han
inte helt sonika tar sig en tupplur.” Att detta
skrivits före 1830, mitt under herdediktens
högkonjunktur, är ett mirakel. Men det enda
Schuck, som ändock var försvuren åt
realismen och enormt beläst, har att säga om Rétif
är att ”hans mest bekanta roman, Le Paysan
Perverti, skildrar ett ytterst brokigt
levnadslopp, en ung bondpojke som råkar på
villovägar, kommer på galererna, mördar sin
syster o. s. v.”. Detta o. s. v. är magnifikt.
Några av de bästa scenerna i självbiografin
utspelas i det lilla landsortstryckeri i Auxerre,
dit Rétif kom som sextonåring. Redan första
dagen upptäcker han att stadsborna är elaka
och flinar åt den lille bondlurken. Han hade
kommit ridande på en åsna som han fått låna
av sin faster:
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
