Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Rännstenens Rousseau. Rétif de la Bretonne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄNNSTENENS ROUSSEAU
Efter middagen ville jag gå och se till tants
riddjur. Beskedlig som jag var trodde jag mig behöva
utverka tillstånd av Mlle Gauthier och jag frågade
med dessa ord: ”Mademoiselle, har ni något emot
att jag går och ser till min åsna?” — ”Gå”, svarade
hon elakt, ”man bör aldrig brista i vördnad gentemot
sina gelikar.” Jag var nära att ta till lipen. När jag
kom tillbaka hörde jag henne säga till M. Parangon:
”Och eran bondtölp som frågade mig om han fick
gå och hälsa på sin åsna, ha, ha, ha!” Jag uppfattade
inte resten.
Medge att detta är en ovanligt autentisk
variation på rokokons älsklingstema om
oskulden från landet, självironisk, rakt på sak och
utan den uppskruvade patetik, som — handen
på hjärtat — gör att mycket få numera läser
Rousseau för nöjes skull. Därefter visas
Monsieur Nicolas kring på sin nya arbetsplats,
tryckeriet:
Min häpna min och mina gröngölingsfrågor väckte
munterhet bland arbetarna. Stickord av grövsta slag
haglade från alla håll. Jag var klädd som ett
mellanting av bonddräng och abbé vilket ihop med min
naiva uppsyn retade gallfeber på gesällerna. ”Vilken
värld”, tänkte jag dystert, ”men M. Boudard vars fru
är en ståndsperson, har placerat sin son här. Då
skulle det väl duga åt mig också. Hans far är en
ansedd man liksom min. Han är till och med mera
Monsieur.” Så försökte jag trösta och muntra upp
mig.
Mitt första uppdrag blev — och jag som trott jag
skulle utöva ett nobelt och distingerat hantverk! —
att rota i soporna. Ur golvskräpet skulle jag leta rätt
på de typer som undgått kvastföraren, sätta samman
dem och dela ut dem på nytt.
Där fanns 32 arbetare och jag fick lika många
arbetsgivare. Det gick inte en minut på dagen utan
gagnlösa, löjliga, orättvisa och ibland rent kriminella
befallningar och uppdrag; det var inte bara det att
jag skulle sörja för allas behov, jag skulle finna mig
i deras nycker, springa efter mat, hämta vin och
tobak, och det räckte inte med det. Jag måste också
tjänstgöra som brevbärare, gå med deras grovkorniga
och grisiga snuskbrev till deras hålldamer, och när
de inte kunde skriva, fick jag ta diktamen eller
muntligt överbringa deras gardistkomplimanger än
till en blankstrykerska, än till en köksa som stod
med näsan i disken.
Så anländer efter några veckor husets
härskarinna, Mme Parangon, från Paris. Unge
Nicolas blir eld och lågor, och Rétifs utmärkta
Ursule förför sin förförare. Ur ”La paysanne pervertie”
reportagestil förbyts genast i den
nyklassicistiska svada som talades av hans samtid. Av
denna förtrollande skönhet erhåller lärlingen
en klocka och genast sprider sig i huset att
han är favorit hos arbetsgivaren, något förmer
än en vanlig arbetare. Man skulle väntat att
gesällernas förakt nu hade vänts i hat, men
tvärtom:
När jag för första gången tog fram klockan och
lade den på facket för bokstaven o för att kunna
följa tidens gång, samlades arbetarna kring mitt
bord. Då någon röjde att jag fått den i present av
Madame upprepades ordet Madame andäktigt av de
närvarande. ”Jag får lyckönska, Monsieur Nicolas”,
sade faktorn, ”jag har då alltid gjort er rättvisa.”
Och han fortsatte med tårarna i ögonen: ”Madame
Parangon kände honom bättre än vi, nu äter han
med vid bordet.” ”Varför har han inte tidigare gett
sig till känna?” utropade Tresignies, som bara några
dagar innan gett mig en spark i ändan när jag inte
fyllt i hans vattenho framför tryckpressen. ”Å”, sade
faktorn, ”har ni inte förstått det på hans kunnighet,
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
