Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Rännstenens Rousseau. Rétif de la Bretonne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
hans hederlighet, hans förmåga att tiga om vissa
saker och ting.”
Det räcker att läsa detta stycke för att förstå
att revolutionen. 1789 inte kunde bli en
proletariatets revolution. Rétif själv är omedveten
om den sociala innebörden av sin skildring,
han tillskriver förtjust denna förvandling i
arbetarnas sinnelag ”den respekt Mme
Paran-gon tillvunnit sig genom sin godhet och sin
skönhet”. Men vad vi här möter är inget
mindre än brottstycket av en fransk Dickens,
och nästan modern är den bild Rétif ger av
den franska småstaden med tonvikt på
nattlivet. Det fanns ingen gatubelysning i Auxerre.
Varje kvinna som vågade sig ut efter mörkrets
inbrott var förlorad. Ett enda intresse, ett enda
samtalsämne: skörlevnad. De unga männen
tillhörande borgarklassen förde ett formligt
skräckregemente, det var en den sexuella
råhetens, den oförtäckta lystnadens lokala
diktatur med lynchningar och tjärstrykning av
unga kvinnor, ibland rena vansinnesdåd, som
märkvärdigt nog nästan ord för ord kan
beläggas med en liknande skildring från en isolerad
bergsstad i det samtida Syditalien (Carlo Levi:
”Kristus stannade i Eboli”). Men mitt bland
dessa kruditeter slår det tidstypiska igenom.
Det är svårt att tänka sig en mera slaviskt
imiterad rokokoschablon än det
tillfällighetspoem Monsieur Nicolas författar när han kikat
in till en ung dam som ägnar sig åt den
likaledes tidstypiska sysselsättningen att jaga
loppor. ”Ett ämne nog så brännbart för en
het-blodig yngling” ropar han tillgjort och
strängar sedan den lyra, som vilade så ovigt
i hans hand:
Iris, min ömma nymf, i går jag såg betagen
hur loppor jagades på svarvade behagen,
hur på din täcka kropp, av jaktens hetta yr,
dess vithet fläckades av mången röd blessyr.
Ej mättat ögat blev, då gasens böljor stängde
anblicken av ditt hull, fast scenen du förlängde.
Din älskare jag blev, ej avvisad med harm,
när slumpen blottade en oförvissnad barm.
Min Gud! Det bättre är att taga sig av daga
än sådan sällhets mått i ensamhet fördraga!
Han tumlade om i alla stilarter men
misslyckades i allt utom i att vara sig själv. Därför
är det stört omöjligt att räkna ut när Rétif
kommer att bli bra eller dålig. Där inte
antologier står till buds måste man plöja igenom
hekatomber av svulstig prosa för att nå fram
till de friska källsprången. Ett av dessa
källsprång var hemtrakten för Rétif, byn Sacy och
staden Auxerre. Hans ”Paysan perverti” är
försedd med undertiteln: ”ou les Dangers de
la Ville”. Ämnet var: faran för en lantbo av
att komma till storstaden. Han skrev sin stora
roman, med delvis samma innehåll som
självbiografin, i avsikt att varna landsortens
ungdom för att ge sig till Paris, där det skulle gå
dem illa, alltså något i stil med Lo-Johanssons
”Kungsgatan”, fast Kungsgatan där och då
hette Palais-Royal, i vars pelargångar
flickorna bjöd ut sig. Hur riktig hans tes var
är författaren Rétif själv ett exempel på. Fast
han ger sig ut för att vara sin tids störste
upptäcktsresande i den parisiska
storstadsdjungeln, blir han aldrig acklimatiserad där.
Det hundratal volymer han ägnat detta
fängslande ämne är talande vittnesbörd därom.
IV
Rétif var en inte särskilt välbetald typograf
och sedan han gift sig och flyttat till Paris
levde han många år i djupaste misär. Det var
först på 1780-talet, när hans böcker började
gå i stora upplagor, som han fick det
någorlunda drägligt. Författarna betraktade honom
knappast som en kollega. För dem var han en
duktig boktryckare och när Beaumarchais fått
uppdraget att organisera tryckningen av den
förnäma Kehlupplagan av Voltaires samlade
verk, vilken av hänsyn till censuren skulle äga
rum i en stad på högra Rhenstranden, erbjöd
han Rétif att som faktor leda arbetet, som
beräknades ta flera år i anspråk. Man hade
inköpt en ståtlig stilsort, den s. k. Baskerville,
och försökte vädja till Rétifs yrkesstolthet men
denne svarade retligt nej. Han hade inte för
avsikt att bli odödlig — som sättare av andras
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
