Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Rännstenens Rousseau. Rétif de la Bretonne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄNNSTENENS ROUSSEAU
mästerverk. För övrigt ansåg han att Voltaire
var ”en träskalle”.
Rétifs ungdomsarbeten utgåvos anonymt.
Det mest omtalade var den första av hans
handböcker, där han framträdde som
reformator av glädjehusen. Den utkom 1769 och
bar det talande namnet ”Le Pornographe”, en
titel som sålde. Men läsarna blev grymt
besvikna. Pornograf betyder här en som studerar
prostitutionen, en prost, stud, så att säga. Det
är en originell bok, mycket tidstypisk i sin
uppläggning. Sin reformplan hade Rétif lindat
in i en brevroman: en ung man tillskriver
brodern till den dam han är förälskad i och
gör honom delaktig av sina reformtankar,
förmodligen f. v. b. till den tillämnade bruden.
Ty, framhåller författaren dygdigt: ”Jag
uppsöker hellre en kurtisan än jag bedrar min
bäste vän eller min granne med hans fru.”
Här behöver vi inte gå in på det förhållandet
att Rétif med oförtröttade krafter ägnade sig
åt bägge alternativen. Vad de konkreta
förslagen beträffar var de helt präglade av
mannens fenomenala naivitet och ytterligt
begränsade erfarenhet. Han kände inte den eleganta
lasten. Hans ekonomiska och sociala situation
medgav inga metodiska forskningar i ämnet.
Hjärtlösa människor lurade i Rétif att hans
reformförslag anammats av kejsar Josef II av
Österrike och långt in på 1800-talet kan man
läsa i seriösa framställningar att författaren
som erkänsla erhållit kejsarens porträtt,
infattat i en diamantbesatt ram samt ett friherrligt
brev men att han — den dygdige republikanen
— återsänt diamanterna, avsagt sig baroniet
och endast behållit porträttet.
Den första bok som Rétif vågade stå för
var ”Le Paysan parvenu”. Det var nu han
hittade på att kalla sig Rétif de la Bretonne
(efter faderns arrendegård). Adelsprefixet var
lika nödvändigt då som krage och slips i våra
dagar, om man ville slå sig fram och bli
bemärkt (jämför Waldemar Hammenhög). Han
konstruerade för säkerhets skull en
ättartavla som via tempelriddaren Jean de
Mon-royal med tillnamnet Restif (”den motspäns-
Skojarna överlistas. Ur ”La paysanne pervertie”
tige”) ledde hans anor tillbaka till den
romerske kejsaren Pertinax (pertinax =
motspänstig). Han antydde också intim släktskap
med Ludvig XV, en konung som i detta
hänseende blivit lika hänsynslöst exploaterad som
en svensk monark med samma
nummerbeteckning. Det är denna oskyldiga mani Eyvind
Johnson skojat med i Krilon (av cris longs,
höga skrik upphävda av en viss riddare).
Detta hindrade inte Rétif att, när så passade,
skryta med att han vallat får och var son till
en ädel bonde. De flesta fina bjudningar med
honom själv som ärad gäst, vilka finns
beskrivna i självbiografin, förmodas vara
fingerade. Man var härdad mot lukter under
rokokon men Rétif lär ha slagit alla rekord i fråga
om bristande hygien. Han stank, eller som det
hette då: han doftare starkare än rosor fast
annorlunda — rännstenens Rousseau!
Det var synd om honom. Han var mycket
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
