Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Rännstenens Rousseau. Rétif de la Bretonne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
ensam, övergiven av sin hustru (det är en
lång historia), härjad av sjukdomar, förföljd
och hånad av gatpojkarna, som kallade honom
för ”Klotter” eller ”Almanackan” efter en
underlig vana han hade att ströva omkring
på Ile Saint Louis och med en järnkrok rista
in data och sentenser på bröstvärn och
husväggar, en sorts dagboksanteckningar i
sten-stil, vilka han i sinom tid nedskrev i ett
notesblock som först på 1800-talet hittades i
Arsenalbiblioteket i Paris och utgivits av Paul
Cottin. På årsdagen av en sådan inskription
brukade Rétif vallfärda till Seine-ön för att
sarga sitt hjärta med tanken på lyckans
obeständighet, ty de flesta anteckningarna bestöd
av ett flicknamn och datum plus ett eller annat
kärnfullt nyckelord på hans förfärliga
hemmagjorda könslatin. Forskarna har brytt sina
hjärnor med att fundera ut hur skrivdonet
kan ha varit konstruerat, ty Rétif berättar
någonstädes att han med dess hj älp praktiserat
sig över stängslet till Tuileriträdgården en
kväll då han blivit inlåst.
Lite varstans när man läser i Rétif kan man
få intryck av att han inte använde gåsfjäder
när han skrev utan en kofot.
V
Var befann sig Rétif när det laddade upp
sig till revolution i Paris? Man tycker ju det
skulle finnas en självklar förbindelse mellan
rännstenens Rousseau och gatans parlament.
Själv har han uppgivit att han vintern 1789
företog en resa till Schweiz. Men han, den
talföre, har aldrig haft ett ord att berätta från
den resan som han i normal form skulle ägnat
en roman i tolv tomer eller åtminstone ett
utkast med förslag till ny författning för
Edsförbundet.
Man har också kommit till den slutsatsen
att Rétif gick i ide i sin Parislya när det
började osa hett. I sällskapslivet gick han
under namnet T Ours, björnen, en anspelning
på hans opolerade sätt. Här visade han en
annan sida av björnens natur.
Det ligger endast en skenbar motsägelse i
denna ovilja från en man, som gärna sade le
peuple c est moi, att krypa undan när det drog
ihop sig till folkresning. Rétif var i själ och
hjärta småborgare. Och bland småborgarna
omhuldades den utopiska drömmen att
undkomma utvecklingen mot storkapitalism.
1789 var hantverkarna reaktionära. Trots sin
i ett flertal skrifter proklamerade
bondekommunism var Rétif reaktionär. Rickard
Lindström skrev en gång en uppsats om Rétifs
politiska idéer i Frihet, där han sade att han
förtjänade en plats i socialismens Panthéon.
Det var en from tanke, präglad av sin
upphovsmans gränslösa tolerans.
14 juli, dagen för Bastiljens stormning, var
Rétif i Paris, så mycket är säkert. Han har
också i en av sina Nuits, kallad ”La semaine
nocturne”, beskrivit vad han såg och hörde
den historiska dagen. Som vanligt låg han i
sin säng och skrev till fram mot tretiden (han
låg alltid och skrev när han inte stod och
satte). Först då steg han upp och gick ut utan
att ana att något anmärkningsvärt inträffat:
Jag var på väg ned mot Pont Notre-Dame när jag
plötsligt fick se en upprörd folkmassa. Jag blev inte
förvånad alls. När jag kom närmare fick jag —
hemskt att skåda — syn på två huvuden uppgillrade
på en lans. Förskräckt frågade jag mig för vilka de
var. ”Det är Flesselles och de Launay”, svarade en
slaktare. Jag rös när jag hörde det. Jag såg
åskmolnen skocka sig över Frankrikes olyckliga
huvudstad. Jag fortsatte min promenad. Nu hörde jag ett
skrän stiga upp från massan: ”Bastiljen är stormad!”
Jag tvivlade och beslöt att gå och se hur fästet
belägrades. Mitt på Place de Gréve upptäckte jag en
kropp utan huvud i rännstenen och fem-sex personer
som stod bredvid och tittade, till synes oberörda. Jag
undrade vem det var. Det var de Launay, Bastiljens
kommendant. Jag hade hunnit genom arkaden i Hotel
de Ville när jag mötte några kannibaler. En av dem
förkroppsligade ett ohyggligt talesätt som sedan kom
i svang: på spetsen av en slaktarkniv bar han ett
blödande tarmpaket som skurits ut ur ett offer för
folkvreden och ingen tycktes uppskrämd av den
gräsliga buketten. Jag som gick för att se hur Bastiljen
belägrades kom fram först när allt var över. Den
rasande pöbeln stod uppe i tornet och kastade ner
hela det dyrbara arkivet i vallgraven. Destruktionens
ande hade fått huvudstaden i sin makt.
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
