Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Stig Ahlgren: Rännstenens Rousseau. Rétif de la Bretonne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄNNSTENENS ROUSSEAU
Rétif har blivit avhånad som ett bristfälligt
ögonvittne till dessa omvälvande händelser,
vilka utspelades i hans omedelbara närhet,
men trogen uppdraget att endast notera vad
han såg med egna ögon lyckas han väl så
intensivt som den akademiska
skrivbordsepi-ken förmedla den kusliga stämningen från
denna dag. Av en tillfällighet, och naturligtvis
alldeles oavsiktligt, använder han sig här av
samma litterära metod som Stendhal några
decennier senare i sin berömda skildring av
slaget vid Waterloo i ”Kartusianer klostret i
Parma”.
Rétif hatade revolutionen men han måste
leva. Han hade förlorat sin lilla förmögenhet
vid assignatsvindeln 1796 då alla
papperspengar blev värdelösa. Därmed förlorade Rétif
också lusten att propagera egna åsikter. Marie
Antoinette, som han förut hyllat som ädel
men missförstådd, fick nu heta Frankrikes
första slinka och han formulerade obedd sitt
credo, i vilket han, en föregångare till senare
tiders ryssar i liknande klämma, avsvor sig
sina kontrarevolutionära tänkesätt: ”Jag
tror... att Marat och Robespierre har räddat
nationen, att septembermassakrerna var
rättvisa och nödvändiga... Leve Republiken och
Berget!” Men i själ och hjärta förlät han
aldrig det nya folkskicket att det infört
låg-klackade skor för damer, ”dessa avskyvärda
republikanska plattfötter”. Det var
”sko-fetichisten” som visade tänderna i en sista
förvriden grimas.
Det gick snabbt utför. Rétif skrev nu —
efter sitt livs lyckokast med ”Monsieur Nico-
las” — en gräslig diatrib mot markis de Sade,
”L’Anti-Justine ou les Délices de 1’Amour”
(1797), ett arbete som inte låter sig refereras.
Feg som vanligt uppgav Rétif som författare
en viss advokat vid namn Linguet som
giljotinerats 1794 och som han tyckt illa om.
Förste-konsuln, Buonaparte, var en dygdig man. Han
utfärdade ett dekret om beslag på pornografi,
som drabbade tre fjärdedelar av den samtida
litteraturen och då i synnerhet l’Anti-Justine.
Två exemplar av varje beslagtaget verk
reserverades för 1’Enjer, giftskåpet i Bibliotéque
Nationale, resten förstördes. Men man tyckte
synd om den gamle sjuke Rétif. Han fick en
sinekur vid Hemliga Polisens censuravdelning,
där han tillbragte sina sista år som
brevgranskare. En något paradoxal syssla för en
författare, som i hela sitt liv kämpat en ojämn
kamp med litteraturpolisen under 1’ancien
ré-gime. Man minns dock att Casanova med
heder skilde sig från uppdraget som
sedlig-hetsspion åt den venetianska polisen.
Han var produktiv in i det sista. I en
anhållan om diktarunderstöd klagar han: ”Jag
fryser och har inget bränsle. Jag håller på att
redigera en promemoria om Afrika som jag
hoppas få lägga fram för förstekonsuln.”
Undertecknat: behövande f. d. tjänsteman. Det
var när han fått sluta hos polisen. En av hans
sista anteckningar, från dödsåret 1806, lyder:
”Butiksflickorna i Frankrike onyttiga och
lata? Ta reda på om det är sant!”
Den lappen kunde ha fallit från Zolas
arbetsbord.
Illustrationerna återgår på kopparstick efter Louis Binet (1744—omkr. 1800), hämtade ur ”La
paysanne pervertie”, Haag 1784, I—IV.
4 BLM 1951 VII
537
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
