Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Carl-Eric Nordberg: Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
sväva i luften. Främlingen, flyktingen, den
namnlöse anländer till en okänd sjöstad, den
vilsna ångesten driver honom planlöst ut i alla
riktningar, han vandrar i det spöklika Zoo och
möter blicken ur tusentals anklagande djurögon,
hotellrummet sluter sig kring honom som en
mördarcell och i mardrömmen konfronteras
han med sina samvetskval, sina halvmedvetna
skuldkänslor vars kärlekstragiska bakgrund
endast antyds i förbigående. Ångesten, en halvt
njutningsfylld ångest driver honom bara
ständigt vidare, han flyttar från det ena hotellet till
det andra, han flyr från staden men lyckas
aldrig undkomma skräcksynen av den andre
mannen, mördaren, som genom någon
ohygglig förvandling antar hans egna anletsdrag. Till
sist vandrar han ensam ut i vintermörkret längs
den ödsliga kusten, uppslukas av brottsjöarna
och den dånande stormen.
Utan tvivel kan man påvisa ganska grova
melodramatiska inslag, eftergifter för vissa
skräckschabloner som närmast hör ihop med
kriminalstoryn. Det väsentliga är ändå den
intensitet varmed denna roman är skriven och
de reflexioner, de perspektiv vartill den eggar.
Huvudpersonens situation och utveckling är
välbekanta inte minst från vår 40-talistiska
prosa: ångesten och övergivenheten,
drömrealismen och skräcksymboliken, det intakta
jagets bankrutt och den därmed
sammanhängande overklighetskänslan är ju drag som
går igen i en stor del av denna litteratur.
Samtidigt erbjuder det ingen svårighet för den
möderne Kafkaläsaren att upprätta kontakt med
Elvestads skuldkänslodramatik (mer än
-problematik) . Hur pass medveten författaren varit
om tyngdpunkten i sin bok kan ju vara
diskutabelt; det är inte omöjligt att man bör räkna
med halvt ofrivilligt uppfångade iakttagelser
och erfarenheter i marginalen till en virtuost
berättad spökhistoria. I alla händelser orkar
Elvestad inte med några djupgående
konsekvenser eller intressanta utbrytningsförsök.
Men han anger väsentliga utgångspunkter och
demonstrerar många gånger en visionär insikt
i den psykologiska terrorns struktur.
Överhuvud ligger hans främsta tillgångar just i
nervkänsligheten, stämningsförtätningen, en
instinktens och intuitionens komprimerade
vaksamhet. Om man jämför med de
händelseöver-svämmade kriminalhistorierna är det särskilt
påtagligt hur stillastående i yttre mening hans
romaner ter sig. ”Ångesten” är t. ex. ingenting
annat än en impressionistisk översättning av ett
katastrofskuggat sinnestillstånd: uppflammande
scener ur ett skräckinflammerat medvetande.
Och dessa scener gestaltas för övrigt på en
prosa som ständigt glimtar av artistiska
observationer. Kudden är ”svagt kullrig som en
översnöad barngrav”, mattans underliga mönster
av händer liknar ”en stilla sjö vari en stor
mängd människor drunknat” och besöket i Zoo
blir till ”en vandrande virvel av djurkroppar,
av glänsande pälsar och ljudlöst glidande
tassar”. Epilogens snöfall minns man också för
dess rena och behärskade drapering:
I dagbräckningen började snön falla. Först som
kalla, virvlande korn. Sedan tätare och tätare. Den
betäckte allt, det mörka landet blev vitt. Människorna
gingo ljudlöst, som skuggor, inne i snön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
