Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Carl-Eric Nordberg: Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
Detta referat förbigår sj älva slutmeningarna
där Elvestad tycks vilja öppna ljusare, mer
hoppingivande perspektiv vilka dock på intet
sätt äger någon förutsättning i det föregående.
Annars upprätthåller han mycket konsekvent
och intensivt en stämning av livstids
fängelsetillvaro, evig källarskymning. Dimmorna från
Akersälven har lägrat sig tungt över denna
roman där människorna ständigt har nära till
hånleendet och den föraktfulla gesten. Edvin
Holm är oupphörligt föremål för detta hån och
detta förakt; åtminstone inbillar han sig det
själv. Han hör till dem som inte orkar med
verkligheten och därför förnekar den. Han är
en ”passionerad självbedragare” som funnit
sin livsattityd i lögnen och ständigt flyr undan
till maktlösa dagdrömmar och fantasisegrar.
Han vågar aldrig opponera sig, aldrig höja
rösten: ”han hade alltid en känsla av att han
saknade de hundra kronor i fickan, som
behövdes till det”. Gör han det ändå är det på
ett halvhysteriskt, nästan sinnesförvirrat sätt
som på omgivningen verkar både beklämmande
och komiskt och för övrigt snart stöter honom
tillbaka i förnyat och ökat självförakt.
Elvestad har upplevt denna människotyp med ett
slags motvillig fascination som blottlägger
väsentliga psykologiska sammanhang. Han är
t. ex. ingalunda blind för den hemliga fåfänga
som arbetar under självföraktet eller för den
försåtliga njutningslystnad som kliar under
nederlagskänslan. Det är som helhet ett både
fint nyanserat och klibbigt påträngande
människoöde han gestaltar.
Detta människoöde har emellertid
inplacerats i ett större, perspektiwidgande
sammanhang och först härigenom vinner det sin
egentliga innebörd. Bakgrunden är hela tiden kriget
eller snarare den psykologiska atmosfär, den
speciella receptivitet för grymhet och
desperation, människoförakt och livsförnekelse som
kriget skapar. I den stund Edvin Holm begår
mordet och kanske än mer under själva
planläggningen känner han sig mindre som
mördare än som offer. Han är ett offer för den
nya moral världskriget framfött: en moral för
rovdjur och bödlar. Hans handling betecknar
samtidigt om man så vill en tragisk
existentialistparodi: i sin övergivenhet och ångest väljer
han mordet som en sista möjlighet att rädda
sitt människovärde. Men framför allt blir han
exponent för den mentalitet som skapat och
skapar den nazistiska människan: en
förödmjukad neurotiker som låter sina aggressioner
sanktioneras av tidsläget och som tar hämnd
för sitt eget livsnederlag genom en våldsam
hängivelse åt det likgiltiga våldet, den
likgiltiga upplösningen. Han växer i själva verket ut
till en människa av kusligt representativa mått.
Elvestad har också sökt infatta honom i vissa
sociala sammanhang: ett halvintellektuellt
tras-hanksöde avtecknar sig mot streberframgångar
och cyniskt krigsprofiterande. Sin satiriska
begåvning utvecklar han härvidlag med roande
effektivitet och demonstrerar ofta en mångsidig
och träffsäker karikatyrkonst. Så t. ex. i den
halvt essäistiska utläggningen kring
gulaschbaronernas lyxfruar men framför allt i det
underbara porträttet av den oändligt livströtte
mångmillionären James Krucke. Han är en lika
ung som tidigt åldrad och oerhört jäktad
affärsman som alltid beställer in telegramblanketter
på restaurangbordet utan att dock någonsin
använda dem, som kommenterar varje nyframsatt
grogg med det sublimt blaserade utropet: ”Ja
nej, ta hort den!” och som uppvisar en
fullkomlig passion för att ha tråkigt: ”Han kunde
ha tråkigt när som helst på dagen och av vilken
anledning som helst, han hade tråkigt bara
därför att klockan visade en bestämd tid, halv
tre eller fem eller tio minuter i sju ...”
Annars ges det föga tillfällen att dra på
munnen. Med besk påpasslighet skisserar Elvestad
en rad mer eller mindre osympatiska profiler:
rovfågelsansikten lystet framskymtande i
kaféernas unkna cigarrettdimma. Och dessa
kaféer, detta ”otroligt skoningslösa som heter ett
kafé i Kristiania” skildrar han verkligen så att
det kryper i läsaren av olust: den råkalla luften,
ölångorna, golvet nedslaskat av gatusmuts, den
sura lukten från våta ytterkläder, de nedrökta
gardinerna och nedsuttna sofforna, det nakna
elektriska ljuset, musikens skärande
violingnissel. Det finns ingenting av trivsel och
gemytlighet över en sådan överbefolkad lokal,
den är bara reträttplats undan en ännu
tröstlösare tillvaro: ”en stor väntsal före kvällens
resa genom kvinnofolksgnäll och barnskrik,
skoningslösa pianon, trist ensamhet eller
odräglig pensionatstrevnad”. Och utanför fönstren
ligger Kristiania, svältens och självmordets
stad, en stad genomdränkt av pinande
”tand-värksregn”, en kyrkogårdsstad som alltid tycks
”ha gått för länge med sina underkläder”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
