Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Hur ojämförligt vansklig uppgiften att
företa generations- och periodindelningar är, kan
man också lätt märka i den utmärkta nya
antologi ”40-talslyrik”, som Holmqvist
samtidigt utgivit. Det är frappant, att fastän
utgivaren i åren 1945—46 ser det centrala 40-talet,
så innehåller urvalet överraskande få dikter
från dessa år medan åren 48 och 49 är
representerade med ett påfallande större
antal. Det är också tydligt, att en kvalitativ
bedömning av decenniets produktion måste
inbjuda till en stark förskjutning mot
decenniets slut: 1949 publicerade bland andra
Al-fons, Aspenström och Vennberg sina utan
gensägelse mest betydande böcker. Detta
magnifika konto kan 40-talet i övrigt endast
balansera med Lindegrens (ojämförliga) böcker
från 42 och 47, Vennbergs från 44 och 45
och Thoursies från 45. Här framstår alltså
(om man av en smula motsägelselusta vill
rucka litet på Bengt Holmqvists indelning)
decenniet kluvet i två perioder. Först en
förberedande, intensiv, explosiv och infernaliskt
raffinerad som börjar med ”Mannen utan
väg” och slutar med ”Emaljöga”,
”Tideräkning” och de tidigt koncipierade dikter som
sedan fick ingå i ”Sviter”. Denna lysande
(till dels oöverträffade) upptakt följs av en
oundviklig debattperiod — vad Holmqvist
menar vara det centrala 40-talet — då
deklarationer utfärdas, främmande sändebud
introduceras och ställningarna konsolideras.
Pressen öppnar sina smala spalter och vida portar,
och anhängare rusar fram och sluter upp
kring programmatiskt rivna fanor. Så följer
omsider det andra skedet (av splittring och
mognad) : medan de yngsta vässar pennkniv
och blyertsstump, de blivande epigonerna
läser sig rusiga och rasslar torrt med de första
träsvärden, så sluter veteranerna sina
musselskal och efter oändliga hemliga mognadsprov
blir det äntligen 1949. Det är den tid då även
lammen med pistol beväpnats — för att låna
ordens eld från den förutseende Thoursie. Men
det är lejonen som segrar. Den ”bittert
uppsluppna kamerala versen” hos Vennberg når
sin högsta klarhet och sitt lyriskt-musikaliska
komplement i ”Fiskefärd”, Alfons’
”spekulativa formalism” triumferar djärvt, vekt och
farligt i ”Backspegel mot gryningen” och
Aspenström finner en ny betvingande form i
”Snölegend”. Under tiden har bernt erikson inte
ett enda av lustrets år förtröttats: den ironiska
världssmärtans ordkaskader har bedrövat unga
adepter och eggat dumdristiga till omöjlig
täv
lan. Och andra lovande drabanter och ensliga
fixstjärnor har prövat fullkomlighetens konst:
Ragnar Bengtsson, Stig Carlson, Stig Sjödin
och många fler.
Dikter av nu nämnda och andra kan man
alltså läsa i Holmqvists antologi, som är
betydligt omfångsrikare än sin föregångare från
1946. De poeter som var med i den tidigare
och är borta nu, saknar man inte mycket, mot
de nytillkomna har man ingenting att invända.
Kanske saknar man någon — till exempel Carl
Erik af Geij erstam, vars poesi är egendomlig
och svårtillgänglig och inte sällan av djupt
personlig kvalitet. Visserligen företer den inte
några outrerat 40-talistiska drag, men det gör
ju inte heller det fina urval av Arne Nymans
dikter som utgivaren övertagit från den
tidigare antologin. I övrigt kan man naturligtvis
diskutera urvalet i sjuttio dagar. Av Rut
Hillarp skulle anmälaren gäma velat se en
eller två av de bästa dikterna i hennes debut
”Solens brunn”. Urvalet från Elsa Graves
och Maria Wines böcker gör inte heller
något ”definitivt” intryck, utrymmet till trots.
Sven Alfons har knappast kommit till sin rätt
— hur svårt skulle det inte vara, tycker jag,
att motstå den underbara ”Frusen Oberon och
flöjtmän vid hans sida” (när man nu inte
gärna kan få plats med hela ”Vid en grå
förtröstans spegel”). Och till sist: utgivaren har
tydligen funnit det alltför banalt att erinra om
att Karl Vennberg en gång skrev ”Om det
fanns telefon”. Men den dikten är i alla fall
redan en av den svenska poesins mest
imiterade ... Ur dess grymma torra sandj ord har
en inte så ringa procent av det vi kallar 40-tal
sakta ilsket spirat. Äke Janzon
LANDSKAP MED OVANLIG
LYSKRAFT
Ingeborg Erixson: Främling i eget landskap.
Dikter. Bonniers 1951. 7: 75.
Ingeborg Erixsons nya dikter hör till de
relativt sällsynta böcker som man gärna skulle
vilja ha ett år på sig att bedöma — i stället för
några dagar. Ett grymt öde uppmuntrar
dessvärre inte så förnuftig tröghet. Alltså erbjuder
både hederlighet och lättsinne ett enda val:
man reproducerar de första intrycken (som
inte alltid behöver vara de starkaste). Redan
den föregående samlingen ”Ebb och flod” var
en imponerande prestation — men knappast
en imponerande bok. Den var
experimente
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
